att snärja en jävul

Mannen med frack och röd hatt sprang omkring på Olav Ryes igår. Med världens största mun och klar, hög röst hetsade han oss alla trötta jobbande människor att dricka gratis kaffe från hans lilla vagn. Nej, tänkte jag. Log och gick förbi med stadiga och bestämda steg. Det måste vara något lurigt. Men som den svaga människa jag är så klarade jag inte att stå emot frestelsen att testa lurigheten och kanske, kanske övervinna hans tjuvknep. Så efter ett par steg så stannade jag, jag ändrade kurs och plan. Gratis kaffe, jo man tackar. Jag tar leende emot min cafe au lait och önskar trollkarlen en fortsatt trevlig dag. Men jag och gratis kaffe har nog aldrig varit en hit, hur bra och passande det än låter. Jag börjar som hysterisk, nej som galen, hinka i mig kaffet efter bara någon meter. Det resulterar i att jag inte bara spiller hälften över mig, (trollkarlar kan inte montera svarta plastlock på röda pappersmuggar, det ligger inte i deras natur) utan jag bränner även min tunga nåt så förbannat på den heta drycken.

Så här dagen efter, närmare 24 h sedan incidenten inträffade känns den fortfarande som en sträv svamp. Mat och dryck är en plåga. Numera köper jag mitt kaffe och råder er alla till att följa er instinkt när ni träffar lömska trollkarlar som bjuder på kaffe. Gå förbi eller ta honom till fånga. Trollkarlar är trots allt ett suveränt partytrick att ta till och säkert kan de skura under badkaret också.