att snärja en jävul

Det luktar kaffe. Som min vän Ina sa; Inget är bättre än doften av kaffe på morgonen. Det finns nog fler som sagt det, även jag vid upprepade tillfällen. Det är inte ens morgon längre, men kaffedoften sitter i väggarna. Fönstren är uppfällda på vid gavel och blandad, tidvis dålig, R'n'B spelas ur datorns kunde-vara-bättre-högtalare. Jag kan inte förmå mig att koppla in den i förstärkaren. Hur som helst, jag har druckit säkert två liter citronvatten i dag, har hört att det kan vara farligt för kroppen med överdrivet inmundigade av vatten. Något med saltnivån. Jag kan inte hålla mig ifrån det, det är ruskigt varmt. Jag känner mig bohemisk idag. Jag vill bara traska runt och botanisera i butiker med indiska textilier och keramikskapelser från någon annan plats. Jag gör inte ett skit för att förverkliga den viljan, men jag har klätt mig i det mest bohemiska jag hittade i min garderob, önskar bara att inte mina skinnsandaler är sedan länge trasiga och bortkastade. Dessutom är det jobb snart. Jag längtar inte. Jag längtar aldrig till jobbet längre. Det gjorde jag förut, innan jag bestämt mig för att detta är slutet på stegen och jag måste få komma bort. Nu har ambitionsnivån rasat och jag känner ingen vilja att göra ett utomordentligt fint arbete med massor av övertid för ingen lön och ingen uppskattning. Kanske är det det bästa för mig, men jag trilskas varje dag mot min hjärna. "Men jag har ju inget för mig idag, jag kan ju lika gärna gå till jobbet, där finns det alltid saker att ta itu med" No more.