att snärja en jävul

Jag sitter på ett ett tåg någonstans mellan Gnesta och Karlstad, det känns precis som vanligt när jag färdas på ett viset. Jag sover lite, jag dricker lite vatten, lyssnar på musik och försöker tänka stora tankar. Jag åker baklänges. Det är helt okej förutom faktorn som skapade detta baklängesåkande, tanten som tog min plats och vägrade flytta på sig för att HON inte kunde åka baklänges. Nej, hon skulle minsann läsa och skriva på tåget hon. Jobba kallas det i vissa kretsar och jag blänger på henne likt en förvirrad och borttappad liten människa i 13-års ålder. Jobba kan man göra på arbetstid, åka tåg får man göra när man är ledig, speciellt om man ska sno min framlängesplats. Ha! Idiot. Annars, som sagt, stör det inte mig det minsta att åka baklänges. Jag gillar tåg. De är relativt miljövänliga (beroende på strömkälla och sådär, nivet.) de är snabba och tysta och sen är det ett sånt bra ställe att läsa på. Man kan inte göra annat än att slappna av och hungrigt vända blad efter blad i en riktig godbit. Godbit nummer ett är för dagen "Killing yourself to live - 85% av en sann historia" av Chuck Klosterman. Har inte hunnit imponerande långt in i äventyret, men fängslas av språket och ordvalen. Briljant! Nästa litterära diamant är aningen oslipad, dammig eller/och möjligen falsk. Det är den svenska tidskriften Neo som blev upplockad av mig i Pressbyrån-stressen innan tåget skulle gå. Neo är ett liberalt magasin, med artiklar rörande politik och samhälle. Intressant kan man tycka, men då har jag bara läst en intervju med Jimmie Åkesson (SD) vars nuna också pryder framsidan. Jag mår illa och byter tillbaka till den mera älskade, tidigare nämnda boken. Stora tankar blev det glest med, det gör ingenting, det viktigaste är att ambitionen finns och fanns.