att snärja en jävul

Kvällens soundtrack består först och främst av Bo Kaspers Orkester. Det är sådär melankoliskt fint, sådär lagom ledsamt och vemodigt. Stjärnorna gnistrar. Kan de inte bara lägga av med att vara så äckligt förbannat fina? Dagarna har rullat på och sjuklighten (ja, det heter så) har lagt sig lät i min kropp. Jag har sovit bort en vecka snart. Jag för statistik över antal timmar bortkastade i sängen, antal koppar te jag druckit och hur många piller jag knaprat. Dagarna i norr gick för snabbt och jag hann inse att jag längtar hemåt. Men jag är otroligt kräsen vad gäller boende. Nu ska det bli rätt, på riktigt och sådär vidrigt vuxet. Jag vill ha ett norrländskt slott från sent 1800-tal. Det ska ligga vid havet, i de trakterna där norrskenet byter plats med midnattssolen ungefär två gånger per år. Vita vintervidder och röda sommarnätter. Herr Sundström, själv norrbottning, sjunger om stället där han kommer från, jag svär i tystnad över min huvudvärk. Jag missar i skrivande stund både födelsedagskalas hos Johanna och en fet kväll med dub med älskade fröken Hellerström och finaste Martin. Nu tänker jag blunda, jag låter stjärnorna lysa ifred, man får inte ta åt sig av deras retande skönhet.