att snärja en jävul

Kan knappt vänta. Snart rullar vi mot europas arkitekturhistoriska Mekka, mot infill-husets hemland och mot mina drömmars stad, Amsterdam. Det är mina drömmars stad i fantasin, sådär överdrivet romantiserat och förgyllt. Jag skiter i väderleksrapporter och varningar; inga stövlar och inget paraply i packningen. Det finns en viss risk för att jag kommer hata mig själv för detta.

M ringde. Han funderar på att flytta till Eskilstuna. Älsklingstuna. Det fick mig att minnas vackra vårdagar, luncher på Waynes och drömmar om hus på månen. Glada minnen? Javisst. Skulle jag flytta tillbaka? Nope. (Läs detta som en fet parantes i inlägget)

Ligger död i soffan i skrivande stund. Kaffet kokar i köket. Middagen med Ina har gett mig mat-koma och pizza-död. Det enda som är bra med det är väl egentligen att jag inte behöver äta på en vecka, vilket gör vistelsen i Amsterdam billig. I say yes. The Ark spelar Death to the Martyrs. Fint Fint. Har inte lyssnat på Ark på länge, men att vara i Riga med Sofie kickade igång ett sedan länge dött beroende av glamrock. När man spelar Breaking up with God och Clamour for Glamour för stela spanjorer på ett hostel i öst är detta faktum oundvikligt.


Vi ses på andra sidan vänner.
Mot Amsterdam.

Stina