att snärja en jävul

Den 16 juni. Det är sommar på riktigt, även i Pajala. Jag är ledig och sitter utanför mammas och pappas hus och dricker kaffe. Solen steker sådär lagom hårt. Nu när sommaren är här ska det njutas och fixas. För helvete vad vi har längtat, hela mörka vintern har vi gnällt över kyla, snålblåst och brist på sol. Nu ska man vara ledig och ta det lugnt. Passa på. Sitt ner en sekund eller två. Grannen sneglar på din oklippta gräsmatta, oputsade fönster och båten som fortfarande ligger i vinterdvala, du får dåligt samvete av att inte göra sommaren rättvisa. Semester då? Vart ska man åka, vilka ska man besöka och vilka vyer ska vidgas? Resa eller måla hus?

Tur att jag varken äger hus eller båt. Inga grannar som gnäller har jag heller. Jag har inte ens planer för midsommarafton. Jag har lagt livet lite på is, skjuter upp det till hösten. Jag trivs ganska bra med att läsa gårdagens DN, dricka ohälsosamt många koppar kaffe och sola mina bleka, feta ben på det otvättade vita trädgårdsbordet i plast. I alla fall för stunden. För hur mycket jag än önskar, hoppas och vill att min sommar ska vara precis så här, blekfet och lat, så kommer det inte bli så. Jag känner rastlöshetens bitterljuva melodi närma sig. Kan tänka mig att den finns i Sattajärvi-trakterna nu, och kommer hit i morgon vid tvåtiden. Då ska jag också börja bocka av måste-listan. Jobba hårt på att vara äckligt sommarlycklig och dricka hemmagjord rabarbersaft i skuggan av den perfekt klippta syrenhäcken. Nej förresten, inte i skuggan, jag är väl svensk - Här ska pressas, svettas och jämföras armar så gott det går med Pajalas tre invånare.

Skämt och sido.
En kopp kaffe till innan brorsan ska hämtas och tårta bakas.

K