att snärja en jävul

När jag gick i ettan på gymnasiet önskade jag mig mest av allt ett blandband. Inte ett inspelat kasettband, vilket som helst, utan ett riktigt blandband. Ett sånt där band som man får av den söta killen i storasyrrans klass, som följer en fint uttänkt dramaturgi och där låtarna har en charmig sommarnattsliknande innebörd, som bara han och jag vet om. Låtar som Enter Sandman med Metallica (ja, vad som helst med Metallica faktiskt) eller Livet är en fest med Nationalteatern. Kanske till och med Att fånga en fjäril med Lars Winnerbäck.

 

Min musiksmak är lika bred nu som då, det måste man säga. (Hur som helst.) Den där drömmen om ett blandband har inte rikigt försvunnit, utan istället växt sig större och större. Kanske för att jag aldrig fick det där blandbandet, kanske för att jag befinner mig på Skånegatan och allt ska vara sådär förbannat retro nuförtiden. Men vore det inte lite speciellt? Att få något riktigt, något taktilt (något man måste rädda med en blyertspenna vid tillfällig tilltrassling) istället för att bli uppmuntrad till att tjuvlyssna på andras spellistor på Spotify eller dela länkar på Facebook.

 

Blandband är lite som brev skulle man kunna säga. Finns det förresten något sätt att spela in band från sin dator, någon liten sladd via USB-uttaget? Kanske borde man köra old-school hela vägen och köpa sig en bandspelare, trycka in PLAY+REC och köra direkt från radion?

 

Stickan sover på tagentbordet, att skriva blir svårt när det är kattsvans och kattassar överallt. I morgon åker jag hem till Lund igen, jag hoppas att tåget är som Hogwarts Express (Atelje X har just fått en ny skylt på dörren, "Ravenclaw").

 

 

 

Stina