om vi bara vore något mer, mer än bara nästan lika snygga
Förvirringen ligger bäcksvart. Min hjärna bråkar med hjärtat om uppmärksamheten och någonstans där i mitten ligger ambitionen och degar. Jag tittar ner på mig själv där jag sitter och ler, funderar över vad jag håller på med och varför. Det spelar ingen roll hur mycket jag skriker på mig själv, jag vägrar ändå lyssna. Jag är tydligen otroligt målmedveten och gör precis som jag vill.
Egentligen borde jag skrika på föremålet för min inre kamp. Men det vill jag inte heller.
Du är fin.
Kommentarer
Trackback
