I detta nu.
Idag satt jag fördjupen i mina egna iacktagelser, förstummad av anteckningar gjorda allt för sena kvällar och helt inne i mitt eget huvud. Jag hade på mig Lukas Loctite-limmade Koss-lurar och lyssnade på låtarna i musikalen Jesus Christ Superstar, på repeat. Min favoritrad i hela musikalen måste vara när Herodes sjunger till Jesus i King Herod's song "Prove to me that you're divine; change my water into wine". Jubel! Acklamation! Hurra!
Hur som helst, där satt jag alltså, med hela skissprocessen runt mig, med solen som retfullt lyste genom fönstret på min högra sida, och funderade. Tankar om osynliga och starka gränser mellan det privata, semiprivata, semioffentliga och det offentliga, om mötesplatser i stadsrummet, om kopplingar mellan våra sociala beteenden och rummets utformning och känslor. Jag drar några streck på ett papper framför mig, doppar penseln i kaffet och målar en kloss. Bläddrar i skissboken och ritar upp ett arkitektoniskt diagram utifrån klossen.
Någon från klassen trillar in i ateljen. Man ler lite som hälsning, fortfarande med Herodes i huvudet. Sen klipper jag lite i ett papper, klipper till en odefinerbar form. Värmer upp limpistolen och limmar pappret på en kartong. Man klipper lite till, limmar lite mer och avslutar med några träbitar som får representera ett kvarter i staden och några pilar och streck med Snowman-pennan. En skissmodell blir till, lika fantastiskt som människans förmåga att skrikande föda fram en annan, men mindre, människa. Sen funderar man lite till. Skriver en anteckning och lutar sig tillbaka mot väggen och får en knappnål i ryggen.
Den här delen av den kreativa processen är fantastisk och fri. Man gör lite som man vill, i vilken ordning man vill. Man grottar ner sig i ett beggrepp eller en situation. Meningen "vad betyder ordet passage?" kan vara en ingång till något fint och rumsligt eller bara ett slöseri med dyrbar tid. Men det vet man aldrig. En synfoni av begrepp och tankar hoppar runt i huvudet.
Idag har den här bilden, med alla sin lager, suttit klistrad i huvudet, och den har fått följa med in i skissprocessen. Den får mig att sakna Istanbul.
Kommentarer
Postat av: Tove - Formfront
Ack, vilken resa!
Vad roligt att ses härom veckan, tråkigt bara att det gick så fort, att tiden de där ynka två timmarna vi sågs inte kunde gått lite lååångsammare!
Trackback
