att snärja en jävul

Det är som att man rör sig i kaksmet. Tröttheten är enorm, denna föbannade trötthet. Man hetsmålar en arg brud med stora ögon bara för att känna att man inte rostar igen. Man äter middagen kall, dels för att man inte äger en micro, dels för att man inte orkar vänta. Det är konstigt, hur det kan vända. Idag hoppade vi nämligen från skolan med spring i benen och solskensleenden dom gnistrade i vinterkylan. Det var sommarlov, vi fick lämna bygget redan klockan 15 efter modell och maskin-redovinsning med bara en brinnande maskin som resultat. Brandkåren kom och ateljeföreståndaren försökte förklara att såhär går det till när arkitektstudenterna ska bygga maskiner av kylskåpspoesi. Fogskummet flög och brann på samma gång, men maskinen fungerade. Ordet helvete blev kvar som det enda ord ur dikten som klarade sig från branden.

 

Min maskin brann inte. Den gjorde inte så mycket alls faktiskt. Den sprutade lite lojt ut fjädrar medan den långsamt bryggde en kopp kaffe. Storkdöd och kaffeabstinens när det är som bäst. Kanske ska man inte lägga så stor prestige i det man gör. Låta det vara lite opretentiöst i all plågsamt framkrystad konst. I morgon blir det installationsteknik, ska bli skönt med lite el och vvs på det här kan man konstatera.