att snärja en jävul

 

Syster kom hit. Hon valde det fina vinet, vi köpte osten och ja, ostbrickan instagrammades.

Det pratades och skrattades. Sjöngs, ja, nästan skrålades. Det dracks öl och cava på möllan. Kaffet kokades och jag drack världens godaste te på Malmö Konsthall där vi mötte upp min Svåger med bror med son. Teet som är det mest intressanta i inlägget smakade tjära. Rökt te. Ah,  ett klassiskt måste-ha-beroende uppstod. NU. 

 

Men det går inte. Köpstoppet är här för länge sedan (ja, jag har massvis med te hemma), för nu ska alla pengar sparas till vår utflykt till Kebnekajse. Efterlyser fortfarande utrustning. Är det någon som har en superbra sovsäck? Mottages med kärlek och omtanke. 

 

 

Kwi

 

 

 

 

 

Det gör det. Det här med Winnerbäck. Jag ÄR en av alla dom som gillar honom. Han sätter fortfarande ord på allt det där, det där jag aldrig kan beskriva. Jag menar; "Jag ska måla med gouache och akryl, den tavla som jag alltid har tänkt mig, ett svar på alla tänkbara frågor, och jag ska hänga den över din säng". Från Ett Utkast till ett Brev. Jag vet vad ni tycker, ni tänker att Winnerbäck är tråkig och dålig. Jag säger nej. Jag säger hör inte av er, jag tänker vara ensam ikväll. 

 

 

Och ja, det låter som Thåström. Men på ett bra sätt. Jag är sjukligt avundsjuk på de som ska se honom ikväll, jag vill höra den live, jag vill sjunga med i refrängen. 

 

Ikväll lägger jag ner allt det där jag borde göra, och drar mig in i mitt introverta skal. Kanske hör jag av mig till dig, men förvänta dig inget. Jag saknar en annan, som jag blev påminnd om igår. 

 

/K

 

 

 

Så. Taket blev målat, väggarna tapetserade. Listerna blev tillbakaspikade, nymålade. Dörrarna är tillbakahängda och jag kan konstatera att jag är färdig med det renoveringsprojekt som verkade evighetslångt. Bredspackla tak - inga problem. Så. Ja. Happ. Nudå? 

 

Lite såhär: 

 

 

Luften ligger varm, dallrande, osande över Malmö. Jag svettas konstant och inser varje dag att, nej, jag är ingen sommarmänniska. Inte alls. Det är för varmt. Jag orkar inte ens cykla till havet. Istället tar jag tag i mina små renoveringsprojekt och inser att det är svårt utan min skruvdragare som för tillfället bor hos M. Kommer även behöva en slipmaskin Det som började som en ommålning, har eskalerat till bredspackling och bortslitande av lister, fem lager tapet, tre lager färg och putsen i taket. Tur att rummet är ungefär 1,5kvm och inte används alls. Att göra allt det här i värmen resulterar i att arbetskläderna består av shorts och sporttopp. Svett, tapet och slipdamm är ingen bra kombination. Porslinstigern ler hånfullt. Jag förstår hen. 

 

Annars händer inte så mycket. Öl med klasskompisar och ett återförenande av krispos vinguden och leopardsälen. Livet har landat och återgått till ett normalt läge. Snart börjar skolan. Det ska bli bra. 

 

Nu väntar jag och R på att tre finnar ska komma hit och liva upp läget lite. 

 

 

 

Stina

 

 

Jag är kanske sist av alla att fatta det här: Helena Blomqvist, denna fantastiska kvinna! Hennes bilder är fantasifulla, mörka, vackert komponerade med underbara murriga färger. Se på det här bara, EUFORI!

 

Jag fann mig själv ifärd med att iaktta våran konversation lite snett från ovan. Där sitter vi. Det jag trodde var ett samtal gestaltades mer som en monolog från ena hållet och en blyg tystnad från det andra. Jag kände inte igen mig först. Vem är hon? Vad gör hon där och varför luktar det (förutom öl, mat på planka och parfym) verbal prestationsångest och panik i hela rummet? En enkel fråga slängs ut. Tystnad. Mer panik. Värme. Tiden går. Ett svar borde vara på sin plats. Mer tystnad lägger sig. Jag blir stressad av att se på hon som är jag. Ännu mer tystnad kommer och får sällskap av ett nervöst skratt, sekunden efter fortsätter monologen från det vanliga hållet. Det är lika synd som irriterande.

 

När blev jag så blygt hanikappad i ett socialt sammanhang? Det var inte så det skulle vara, jag är inte hon. Men så blev det. Och jag ber en liten, snabb ilsken, bön för att det var ett sådant berömt undantag som bekräftar någon typ av regel. Bah. Ibland vill man bara visa sig från sin bättre sida, och precis då. Precis då, går det inte. Inget konstigt med det. 

 

 

/

Grumpy Cat.

Vi dricker kaffe och försöker långsamt pussla ihop våra kroppar. Vi stirrar mot solen och jag försöker köra ut er ur min lånade lägenhet. Det går inte, ni vägrar inse. Södermalm är helvetet och jag lovar att den berömda djävulen springer runt på ett hustak inte alls långt härifrån. 

 

Idag är det fredag. Solen skiner. Det ligger en suddig nervosistet i luften. Det spritter i kroppen och jag kan inte sitta still. Mot Örebro. Idag. Hur det än blir, hur det än kommer kännas att se dig, så är jag helt övertygad om att det kommer bli underbart. För lång tid och allt för lite spontanitet och äventyr, trots våra planer att rymma till Marocko ihop. J.

 

Hur som haver. Stockholm är vackert, jag skulle kunna bo här. Det ryms så mycket. Jag älskar att få, som det heter, kvalitetstid med barndomsvänner. Men jag börjar längta till Malmö.

 

Jag har tappat en vän på facebook. Han är försvunnen och det måste ha blivit något fel. Sätt tillbaka honom i min lista över vänner så jag inte tappar honom helt. Jag vågar inte ringa honom, men jag saknar honom lite som Turk saknar JD i säsong 9 av Scrubs. Kära Internet, hjälp mig. 

 

 

 

 

Dagen blev som kärsbärsvin, som blommor, som att bada naken, som att dricka vin ur flaskan, som kramar, som drömmarna. Så ska det kännas, så ska det vara. Tack finaste Karin och Petter Lövgren Nygård för den underbara festen, för minnena. Det här med att ha fest i dagarna tre kan varmt rekommenderas. Att dessutom ha den på en ö i skärgården är briljant. Jag har toastat, stressat, fixat, sprungit, pratat, gråtit, skrattat, kramats, klirrat i glas, dansat och sjungit. Vi har firat, festat och friserats. 

 

Nu kör vi. 

 

 

Jag önskar att jag hade något inspirerande, fantastikst eller intressant att skriva. Det har jag inte. Jag har inte ens något kul att dela med mig av. Jag tänker inte försöka.

 

Dagarna hemma hos mamma och pappa fördrivs med... ingenting. Man går igenom några lådor som står och skräpar. Försöker firgöra föräldrarna från ungdomens skräp som blivit förpassat till kartongförvaring hos Göte. . Man kliar på myggbetten och slentrianäter örter från trädgården. Köper skor till alla tänkbara aktiviteter. Man agerar pälsvårdare och motionär till husets svarta labrador, äter grillade primörer, traskar planlöst omkring på gården och sparkar på sten. Brottas med brorsan, ser på film, dricker skrubbvin med mamma och spikar in en och annan spik. Det är härligt meningslöst.

 

Men. Mest av allt går jag och funderar på den dramatik som nyligen gjorde entre i mitt liv och jag önskar den en snabb resa in i helvetet. Ruttna, försvinn och dö, fula dramatik. 

 

Snart är det bröllop. Finaste syster. Jag unnar dig allt underbart i världen. 

 

 

Hoppade på tåget norrut. Tänkte att ett miljöombyte skulle bedöva rastlösheten. Det tror jag alltid. Det är aldrig sant. Jag har bara bytt läge. Bytt vyer. Så nu traskar jag på andra gator. Och viker svalor, som ska kunna vifta på vingarna. Det kan dom inte. Men det är skönt att vara hos systeryster, katt och fästman. Har inte rikigt vant mig vid att bo sådär själv ännu, så att göra ingenting här är fördelaktigt. ((Jag trodde länge att fästman stavades festman. Som fest och man. Som en festlig man. Det hade varit passande, för vem vill inte ha en sådan?))

 

Ikväll väntar öl och mat. Kanske uteservering om jag har tur.