att snärja en jävul

... en flicka som satt ensam i lägenheten en kväll ett par dagar efter julafton. Hon hade ätit alldeles för mycket godis och mådde sinnessjukt illa. Flickan hette Kristina och önskade sig mest av allt en ponny i julklapp. Hon fick ingen ponny av sin elaka familj så hon blev ledsen. Karman kom efter några timmar och bet henne i benen, man ska nämligen vara glad att man får något alls. Kristina insåg att man kan inte vara ledsen och besviken över sådant. Hon förstod också innerst inne att man inte kan ha en ponny i en liten lägenhet på andra våningen.

Snön gnistrar på hustaken på Steenstrupsgate. Jag vet inte helt säkert, men jag anar. Jag ligger nämligen djupt nerbäddad i sängen och borde sova. Ett barn som jag borde sova kl 22.00 om hon ska vara pigg och glad 05.00 imorgon när väckaren ringer med en gräsig signal som får djävulen själv att darra. Jag darrar inte, men jag längtar inte heller. Imorgon är det söndag. Söndag. Sista veckan på Frogner och med Dream Team. Jag kan inte säga att jag gråter. Jag skrattar inte heller och jag är verkligen inte glad. Men när tåget går så är det bara att hoppa på.

Mannen med stor näsa - "Kan jag få 200g Vindalo?"

Det är något speciellt med att sitta i köket och spela gamla skivor från mammas och pappas skivsamling. Jag vet inte hur många gånger det har sagts och jag vet hur löjligt det låter. Men det ska vara vinyl. Det är känsla. Elden från kaminen knastrar ikapp med en repig Cat Stevens platta och jag myser trots en gnagande huvudvärk.

Det är den 19 december idag. Det är fjärde advent och det är obligatoriskt med stickad kofta och vinglögg. Jag har gett upp det eviga spelandet av julmusik och mår illa av tanken. Befinner mig som brukligt vid köksbordet hemma i Sollefteå. Snön ligger tät och kaffet är på ständig kokning. Kaizers Orchestra har tagit plats i högtalarna på grund av en plötslig felklickning i spellistan.

Solen skiner, det är minus fem grader ute och perfekt skidväder. Jag är inomhus. Jag skäms lite, men fötter och händer fryser ikapp med resen av kroppen och säger åt mig att stanna inomhus, bara ett litet tag till. Problemet är bara att jag inte längre har någon bra ursäkt, lägenheten är städad och jag måste ju faktiskt åka till jobbet, eller gå till jobbet för den delen. Känns väl också lite halvkul; JAG ÄR JU LEDIG IDAG. Gud förbannat.

Tigern smyger runt snöhögarna på Jernbanetorget, den säger ingenting. Den är helt opartisk när det gäller det här med politiken, världssvälten och aktiefonderna. Det gör den nog rätt i, tänker jag, och försöker fokusera på mitt på väg hem från jobbet långt efter skymning. Min hjärna är trött och känns lika full som Pressbyrån på Örebro Resecentrum. Människor i Örebro kan inte planera och vill gärna stå i 20-meters långa köer två minuter innan bussen går, jag hatar dom. Hur som haver. Nu är de två så kallade helvetes-jävlar-förbannade-veckorna över, alla kurser klarade och överstökade, förutom någon timme ekonomi om jag minns rätt. Även fast det är otroligt kul och inspirerande med kurser + jobb så är de här 85h veckorna slitsamma. Framförallt socialt nedbrytande.