att snärja en jävul

Solen skiner, jag har inmundigat min frukost/lunch och är fullt påklädd för dagens äventyr. Jag sitter med datorn i knät och låter den värma mina stackars ben. Det börjar bli kallt här, men den som sätter på elementen får spö. Det kommer nog inte bli så mycket äventyr förresten. Mer städning och jobb. Men sen, hör upp, kommer storasyster på besök till vårt höstbeklädda Oslo. Passar utmärkt eftersom Silverfisken är i Luleå och vi har gott om plats hemma. Inga aktiviteter är spikade pga den snabba beslutsprocess syrran haver. Det gör ingenting, vi kanske dricker kaffe i solen, besöker ett par mer eller mindre spännande museer och tar en joggingtur i Botaniska trädgården. Det är inte gå noga med den saken.

Jag har nackspärr, sängen är inte min vän. Man får inte ta det personligt.

Vår kära sambo Toby Wan Kanobi säger mycket bra saker:
1. Man borde vardagsmarschera mer.
2. Klart vi ska ha pils med oss, för inte fan tänker jag prata med någon.

Detta på väg till Slimons födelsedagskalas, när vi alla hade klätt upp oss med glasögon och kängor dagen till ära. Kalaset blev bra, vi kom hem sent - lyckliga och glada. Lite trötta och kalla var vi också, men det är sånt man inte får lägga särskilt stor vikt vid.

Nu, i skrivande stund och mitt i min vanliga efter-jobb trötthet hände det en olycka med min strömkabel till datorn. Samma strömkabel som i våras gick av som jag sedan fick äran att löda ihop. Nu gick den av igen och jag inser att en ny dator kanske behövs, på riktigt. Den har tjänat mig så gott den kunnat i tre år och saknar, förutom förmågan att kunna laddas, både kraft och tre tangenter. Jag ska fundera lite över värdet i att ha en fungerande dator och om jag har hjärta att slänga ut min evigt surrande pärla. Jag ska även tänka över möjligheten att öva mig på att löda, utifall det behövs igen.

Vad ska jag skriva mer? Jo, som jag nämnde har Tobias flyttat in och styrt upp våra liv. Köpt dammsugare och bidrar med många kloka ord och god mat. Trevligt. Nu är vi fyra här, och jag funderar på om jag någonsin kommer kunna bo ensam efter den här tiden.     


Kricko

Om man skulle leva bara på räkor, skulle man behöva äta nästan 2kg om dagen. Väljer man istället att äta entrecote behöver man inte käka lika mycket, ungefär 1,5kg. Dock innehåller inte kött några kolhydrater som räkor gör, men har desto mer fett.

Eller surströmmingsburkar och kanske en fin utsikt över skogarna...



Tack och hej

Norr om dalälven lever de sunda värderingarna. Norr om dalälven kvarstår det socialístiska samhället, det rödgröna blocket dominerar. Tyvärr räckte inte det igår. Jag är ledsen på rikigt. Ledsen för att egoismen styr och för att folks små otrevliga hjärnor inte ser vikten av ett jämställt, humant värlfärdssverige med en blomstrande och växande mångfald. Ledsen för att folk röstar på extremt främlingsfientliga partier och ger dom en chans att påverka. Det är så mycket som är fel, så mycket som är orättvist och idiotiskt. Jag skulle kunna skriva en roman.

Det ska jag inte göra.

Jag ska däremot fundera och uppmana er till att fundera. Är det inte något fel när siffrorna ser ut som de gjorde igår? Vi har nu ett splittrat sverige baserat otroligt mycket på geografiskt läge, hur ska det gå? Nu är det fyra år till nästa val, ska vi låta utvecklingen fortsätta?

Dimman ligger tät över åkern, solen strimmar igenom molnen och lyser upp daggen på gräsmattan. Jag lyssnar på Cat Stevens och läser nya Världens Vetenskap om kärnkraft. Mår illa.

Cat Stevens sänder ut knastrande ljud från vardagsrummet. Jag befinner mig i Västernorrlands djupa skogar och har letat rätt på mammas gamla LPskivor. Idag är det val till Sveriges riksdag, det känns inte som fyra år sedan som jag traskade runt i Eskilstuna för att hitta min vallokal. Valet den gången, 2006 gick kanske inte som jag ville. Jag ska inte sia om hur det går inatt, men hjärtat anar oråd. Men jag har redan röstat, valt min väg. Mer makt än så har man inte.

Så jag ska istället snöra på mig löparskorna, det får bli en runda innan frukosten. Jag ska bara välja väg, jag med, innan jag springer ut i höstregnet.

Hoppade upp ur sängen vid 08.00. Känslan av att vakna pigg och glad slår det mesta inom diverse känslokategorier. Till tonerna av sundtracket till Phantom of the Opera åt jag frukostfilen. Dagen fortsatte med tvätt och träning. Mina pigga ben sprang lekande lätt de 5km jag planerat och musklerna kändes starkare och mer samarbetsvilliga än jag minns dem.

Dagens springa-snabbt-låt:
Volbeat - The Garden's Tale

Nu blir det kaffe och en god treat på kaffebrenneriet, kanske ska jag även hälsa på min kära Knudis på museet för samtidskunst. Kanske har hon pause och vill dela ett muntert ögonblick med mig.
Här kommer förresten en fin liten text:

"Det dom kallar drivkraft, kallar jag för girighet.
Och det dom kallar avundsjuka, kallar jag för jämlikhet.
Det dom kallar sund ekonomi
och järnhård vetskap, kallar jag för högerideologi
och maktens redskap.
Och det dom kallar farlig utopi och kommunism, kallar jag för vanlig empati och altruism! Dom ljuger." (spotify:track:02Ke7U9FuToMlmSSoEm7Fi)


Peace.

Inga vidare kommentarer är nödvändiga.

På torsdag rullar bussen från Oslo Gallerian mot Sverige, Norrland, Sollefteå. Det har utlovats otaliga läckerheter och trevliga aktiviteter på hemmaplan, vilket får mina fötter att stampa av iver. Tänka sig, hemma på nolltid med nattbuss och flyg, ett kärt syskonpar som agerar taxi vid flygplatsen och sedan ett fulldukat bord med diverse kakor och ostar. Känner precis så som jag tror en mamma känner sig när alla barnen flyttat -  "ååh, så kul att ha hela familjen runt brdet". Det är okej.

Hör och häpna! Detta ska också ske:  
1. Jag skall skrubba fötterna i bastun och sedan ta det säsongsavslutande doppet i poolen.
2. Äta surströmmning med glada vänner.
3. Gå långa promenader längs älven med vinden i håret.
4. Låna min brors gitarr och spela både högt och dåligt.
5. Lyssna på radio på verandan med ett glas rött och tända ljus. 


Ja se där.

Idag är det måndag, det firar vi med att styra fötterna i riktning mot en amerikansk diner och kosa oss med öl och god mat hela natten lång. Det är vi värda. Not.

Mannen med frack och röd hatt sprang omkring på Olav Ryes igår. Med världens största mun och klar, hög röst hetsade han oss alla trötta jobbande människor att dricka gratis kaffe från hans lilla vagn. Nej, tänkte jag. Log och gick förbi med stadiga och bestämda steg. Det måste vara något lurigt. Men som den svaga människa jag är så klarade jag inte att stå emot frestelsen att testa lurigheten och kanske, kanske övervinna hans tjuvknep. Så efter ett par steg så stannade jag, jag ändrade kurs och plan. Gratis kaffe, jo man tackar. Jag tar leende emot min cafe au lait och önskar trollkarlen en fortsatt trevlig dag. Men jag och gratis kaffe har nog aldrig varit en hit, hur bra och passande det än låter. Jag börjar som hysterisk, nej som galen, hinka i mig kaffet efter bara någon meter. Det resulterar i att jag inte bara spiller hälften över mig, (trollkarlar kan inte montera svarta plastlock på röda pappersmuggar, det ligger inte i deras natur) utan jag bränner även min tunga nåt så förbannat på den heta drycken.

Så här dagen efter, närmare 24 h sedan incidenten inträffade känns den fortfarande som en sträv svamp. Mat och dryck är en plåga. Numera köper jag mitt kaffe och råder er alla till att följa er instinkt när ni träffar lömska trollkarlar som bjuder på kaffe. Gå förbi eller ta honom till fånga. Trollkarlar är trots allt ett suveränt partytrick att ta till och säkert kan de skura under badkaret också.

Dagen i bilder, hösten är här!



Mvh
Kristina

Som en zombie tog jag mig till jobbet imorse. Jag minns inte hur. Var där 25 minuter för tidigt och passade på att värma mig ordentligt i ugnen med en kopp kaffe. Okej, kanske inte i ugnen, bara tätt intill den med öppen lucka. Dagen har bara sprungit iväg, lämnade över till J kl 12 och stannade bara kvar i en halvtimme för att dela en kopp kaffe, snacka skit och städa lagret. Känner mig duktig när jag går hem i tid. Det borde vara tvärtom, jag borde vara mer nöjd med mig själv när jag stannar kvar på jobbet och gör det lilla extra. Men man styr inte över sina känslor.

Här hemma råder Lortjävulen. Man känner igen honom på de stora klädhögarna med smutstvätt som ligger och myser. Vi är i akut behov av att tvätta. Vi är i akut behov av att hänga jävulen i hornen och skaffa oss en tvättmaskin.

Hur som haver. Snart är det Norrlandssemester som gäller. Flyger (!) hem den 17 september och blir hemma i Sollefteå i hela 4 dagar! Fantastiskt! Hej skogen, nu kommer jag! Min ömma konstnärssjäl längtar till tysta nätter och höstlöv, efter skrapande Lp-skivor och rött vin. Rastlösheten och globbetrottern i mig längtar till terminalerna och biljetterna, till kaffet, inchecknings-köerna och taxfree-parfymen.      


Dagens citat:

"Solen stiger som ett klot, färgar röd min bulle,
jag strax ska trampa ner min fot, och bege mig dit jag skulle."

- Ur Resan till Melonia

Jag skapade en getingfälla på jobbet. Getingar gillar honung. Jag kände mig som jävulen själv och arbetade stenhårt på att eliminera alla svart/gula flygfärn och avlägsna dem från cinnabon och kanelbulle-meckat som är beläget vid kassan. Jag tittade på den första som fastnade i fällan och dog innombords. Det är inte okej att döda getingar. Jag fick panik och med ett skräckslagest ansiktsuttryck sprang jag till köket och gjorde allt som stod i min makt för att rädda den. Jag lyckades och släppte ut den i friheten. Den kröp och slickade sina små svarta ben. Vad som händer härnäst är obeskrivligt ondt. Blomsterkillen kommer, han ska leverera blommor till butiken, han ser getningen jag nyss räddat och ser att jag ser sjukt nöjd ut. Sekunden senare mosas getningen mot den putsade betongväggen. Han ler. Nu är det han som är jävulen. Jag gav honom en lång ond blick som han snart utplånade med ett bländade leende och förklarade på klingande norska att dom ändå dör utomhus. Jag förlåter honom men trycker geingfällan långt ner i soptunnan. Jag funderar och inser att jag ändå inte ställt tillbaka karman på noll. Det löser jag sen.

Ikväll kommer Torshovskollektivet  och Martin hit för att ansluta sig till våra festliga aktiiteter.

Peace.

Vaknar i panik 07.28. Tre minuter senare löper jag nyvaken och i enastående galmour mot trikkhållplatsen. Linserna håller på att flyga ut av vinddraget. Jag är oerhört sen. 20 minuter senare sliter jag upp dörrarna till jobbet och glömmer av bara farten att stänga av larmet vilket jag bli påmind om sekunderna senare. Beeep.

Dagen går som på räls. Jag lämnar över till J och min fantastiksa trötthumor tar som brukligt vid. Stannar kvar på jobbet och delar med mig av den i 40 minuter, bara för att senare hoppa på rälsbussen hem. Den enda som trikken i byn som inte fungerar. Jag går istället halva vägen och blir stulen på min mobil i rusningstrafiken. Några timmar senare har jag fortfarande inte kommit fram i telefonkön för att spärra SIMkortet. Att jag ringer med min svenska mobil med hjälp av allt för dyr samtalstaxa tål att tilläggas. Pip. 100 kr försvinner fort i telefonkö. Jag ger upp och låter den förlorade telefonen härja fritt i det norska nätet. Lika bra. Personen som ville ha den behöver den säkert. Säkert. Abslolut.

Vi tittar istället på ett par avsnitt av The Mentalist och äter lakrits. Fredagar är en bra dag att spärra mobiler. Ska koma ihåg det imorgon, när det som av en händelse är just fredag. En annan sak som är bra att komma ihåg innan det blir fredag är att ställa alarmet. 05.00.

Så det var alltså den dagen. Jag ler lite i smyg och hoppas på att det inte är karman som jävlas med mig, för är det så, då ligger jag rikigt riktigt illa till. Snart är det helg, då kvittrar fåglarna bland nykokt kaffe i min höstfärgade värld. Jag sjunger med när ingen hör.


K  

... det är mysigt men kallt när det är mörkt på morgonen.
... karameller är goda men gjorda av slaggprodukter.
... det vore trevligt med en brevlåda.


Status:
Kall om fingrarna, trött från jobb och oexisterande sömn, lättad, nöjd över IKEAs vaniljdoftande ljus.

Jag hade någon gång en tanke på det här med bloggandet. Att man helst bör begränsa sig till ett ämne per blogginlägg. Det låter väl bra och strukturerat. Det låter också oerhört tråkigt och ospontant. Jag skiter i det, ursäkta ordvalet, men jag ger verkligen blanka fan i det. Rätt och slätt. Det finns ingen som tvingar er att läsa, och jag gör som jag vill, så det så. Dessutom så ska man begränsa sig så måste man ju tycka en sjuhelvetes mycket om olika ämnen, det gör jag inte. Jag tycker bara tillräckligt om saker. Tillräckligt för överlevnad och för att bibehålla självrespekten. Oj, nu skriver jag för mycket strunt.


För att ge detta inlägg (ytterligare) lite mening så ger jag er: