att snärja en jävul

Han pratade om konceptutveckling, om design och om hur man stärker ett varumärke. Boris. Jag var såld. Jag hade nästan glömt bort hur mycket jag tycker om de sakerna. Boris pratade om Starbucks, om Deli's Singel Estate Coffee, om färger, form och kaffe. Kombinationen är oslagbar. Jag hade bestämt mig för att hoppa på honom i pausen och prata, kanske få vara med någon dag under hans arbete, men plötsligt var han borta. Helt försvunnen. Jag ångrar bittert att jag gick på toaletten först för att göra mig lite anständig efter 24h arbete och ingen sömn på närmare 36h. Idag jobber jag hemifrån med skiss och modellbygge inför nästa veckas Markedsdagar. Snart ska jag ta en paus för att hitta Boris mail. Jag känner mig som en stalker utan erfarenhet av hur man gör. Men jag vill jobba med honom, en fantastisk Belgare med en fet kunskapsbank och ett underbart arbete.

Det luktar kaffe. Som min vän Ina sa; Inget är bättre än doften av kaffe på morgonen. Det finns nog fler som sagt det, även jag vid upprepade tillfällen. Det är inte ens morgon längre, men kaffedoften sitter i väggarna. Fönstren är uppfällda på vid gavel och blandad, tidvis dålig, R'n'B spelas ur datorns kunde-vara-bättre-högtalare. Jag kan inte förmå mig att koppla in den i förstärkaren. Hur som helst, jag har druckit säkert två liter citronvatten i dag, har hört att det kan vara farligt för kroppen med överdrivet inmundigade av vatten. Något med saltnivån. Jag kan inte hålla mig ifrån det, det är ruskigt varmt. Jag känner mig bohemisk idag. Jag vill bara traska runt och botanisera i butiker med indiska textilier och keramikskapelser från någon annan plats. Jag gör inte ett skit för att förverkliga den viljan, men jag har klätt mig i det mest bohemiska jag hittade i min garderob, önskar bara att inte mina skinnsandaler är sedan länge trasiga och bortkastade. Dessutom är det jobb snart. Jag längtar inte. Jag längtar aldrig till jobbet längre. Det gjorde jag förut, innan jag bestämt mig för att detta är slutet på stegen och jag måste få komma bort. Nu har ambitionsnivån rasat och jag känner ingen vilja att göra ett utomordentligt fint arbete med massor av övertid för ingen lön och ingen uppskattning. Kanske är det det bästa för mig, men jag trilskas varje dag mot min hjärna. "Men jag har ju inget för mig idag, jag kan ju lika gärna gå till jobbet, där finns det alltid saker att ta itu med" No more.

Måste bortse från mina annars vettiga och sakkunniga (javisst) inlägg och dedikera ett inlägg till FARRIS.

Det smakar jord av vattnet i kranen. Jag bor i världens bästa land (enligt de vars åsikter betyder något) och jag har en ledig fredag. En ledig helg om jag ska bli hacket mer precis. Jag har inga storslagna planer det känns tomt och skönt. Tids nog kommer tiden fyllas av åtaganden och måsten. Tråkigt när det händer, men man får inte fokusera på det där trista och jobbiga. Jag kan i alla fall dra en slutsats, jag jobbar bra i stress och panik. Kaoset som har funnits i min hjärna och i lägenheten här borta. Man kan säga att tillvaron har filtrerats och från stress och kreativ panik finns nu bara kreativiteten kvar. Jag låter pennor, papper och pannåer ligga lättillgängligt. Proverna är inskickade och nu kan man bara hoppas på att alla andra som söker är missanpassade varelser med ingen känsla för färg och form.

Idag tål jag varken solljus eller korkade människor. Bland de sistnämnda inkluderas även jag. Jag är nog den mest korkade människa jag vet om och jag kan i skrivande stund inte leva med mig själv. Skärp dig kvinna! Efter att ha legat vaken hela natten av diverse anledningar känner jag mig mör. Jag behöver min sömn. Om inte för skönheten för att överhuvudtaget kunna använda en bråkdel av min stackars hjärna. Solljuset då? Det kan bara ge sig. Inte för att det egentligen är sol ute, mer ett vitt ljus som tar sig igenom alla moln på ett ytterst obehagligt sätt. Nej fy.

1. Jag har målat mina naglar röda för att fira att jag är ledig. Det ser ut som blod.