Ugglevecka
Ugglor är det nya. Har gett upp min besatthet av att måla monster, dinosaurier och liknande varelser med tänder och övergått till att måla ugglor. Det är ju populärt nu i både inredning och konst. Dags att haka på den nya djurtrenden. Så nu är jag besatt av att skapa stora akvareller med random ugglor i.
Skolan går fortfarande långsamt om ni undrar ochjag längtar till torsdag då vi ska få börja ordentligt. Lägger denna workshop bakom mig och hoppas på att komma helskinnad ur den. Den är ju faktiskt rätt lame.
Fick idag från oväntat håll tips om en lägenhet i Malmö. Kanske ska man redan i höst flytta?
Fick också, från samma oväntade håll, en aning och ett hopp om ett jobberbjudande. Kanske, kanske om allt vill sig väl ska jag få föreläsa och hoppa in som gästlärare i kvällskurser på Folkuniversitetet i Malmö och Lund. Det vore fruktansvärt kul! Visst, det kräver endel jobb med att förbereda workshops och kvällskurser, men tänk vilken erfarenhet!
Så, idag från ett ljusare Lund, god kväll.
En långsam, lång dag.
Dagens lärdom: Brist på tålamod föder bitterhet.
Cyklade till skolan i morse med tro och hopp om att få börja den här utbildningen med stormsteg och kasta mig ut i studierna. Väl framme så var det kaffedags. En timme skulle vi dricka kaffe och äta fralla. Sen skulle vi hitta en ateljeplats. Två timmar. Lunch på det. En och en halv timme. Studiebesök på museum - långsamt. En timmes effektivt skräpletande och workshopande på det och dagen var över. 16.00.
Hur trevligt det än är med mingel och nya bekantskaper så kan jag inte låta bli att tycka att det här går ju förbannat segt. Vi gör ju ingenting! Det kommer nog ordna upp sig, jag får hoppas på det. Jag har nämligen fått klara besked att inte skaffa mig ett jobb vid sidan av studierna, för det kommer jag INTE HINNA. Inte? Try me.
Dagens absolut bästa: Studieresa till Berlin till hösten!
Dagens näst bästa: Föreläsning på Skissernas museum. Inspiration!
Nu ska min uggletavla bli klar.
K
Inspirerad och trött
Intensiva dagar har passerat. Fantastiska personer har inspirerat mig och nya klasskamrater berikar mitt liv. Spontan fuldans i klassrummet, övningar i gruppdynamik, alkoholföreläsningar och fest är vardag. Slungas tillbaka ett par år i tiden när ropen om barnasinne och studentsången ekar över universitetsplatsen. "Ja, vi har vårat glada barnasinne kvar, säg har ni erat glada barnasinne kvar?" Jag rycks med utan tanke. Det var inte planerat. Har jag inte vuxit ifrån det?
Hur kul det än är med n0lling och introduktionsvecka så är det snart måndag. Då börjar det på riktigt. Jag kan knappt vänta på att få vältra mig begrepp och konceptförståelse, få färska upp minnet i ritteknik och presentationsteknik. För varje dag som går känner jag mer och mer att det här, det kommer bli asbra. Fantastiskt och lärorikt.
Jag hoppas att jag kommer känna såhär under hela utbildningen trots tentor och sena nätter i ateljen.
Jag har lust att måla. Någonting stort. Med olja. Är det kanske dags att få den där ko-tavlan ur hjärnan och ner på duk?
Cyklist.
Fram och tillbaka till skolan, två gånger om dagen. 8km enkel väg. 3.2 mil om dagen. TRE KOMMA TVÅ JÄVLA MIL. Det är inte dålig statistik.
Sista dagen i total frihet.
Imorgon börjar skolan. Jag är nervös som ett litet barn. Har tidigare konstaterat att jag inte alls är nervös och det kommer bara bli spännande med skolstart, nollning och nya vänner. Jag tar tillbaka allt. Tänk om ingen tycker om mig? Tänk om alla är smartare än vad jag är? Tänk om jag inte hittar till uppropet? Tänk om jag luktar illa utan att jag vet om det? Tänk om jag försover mig? Tänk om alla de andra barnen är dumma mot mig?
NERVÖS.
Bloggar på uppdrag av EP
Solen skiner in genom fönstret. Min spanska peppar njuter av ljuset och fotosyntesar sig för fulla muggar.
Jag har vänligt men bestämt sagt åt min huskatt att flytta sina klor och tänder från min kudde till dess förtret och min förnöjdhet. Det är bara en tidsfråga tills den dyker upp igen. Denna katt är hemlig och smidig, den förflyttar sig ljudlöst upp för trappen och tar sig in i min lägenhet likt en ninja. Jag har inte vant mig vid tanken att den tror sig bo här, och kommer säkerligen inte göra det heller.
Det är Malmö festival. Jag och Ina tog avstånd från gårdagens festligheter och glamrock för ett parti Alfapet och te hemma hos henne. Vi planerade en framtid fylld av golf, tennis och skånska lador. Idag kan det hela tyckas aningen onödigt men samtidigt lockande. Jag kunde återigen konstatera att Alfapetspel i alla dess former kan försvinna från historien och jordens yta utan att jag gråter. Skitspel.
Hur som helst. Premiärturen till skolan med cykel är avklarad. En dryg halvtimme tar det från min lantliga lägenhet in till Design centrum och A-huset på Lund Tekniska Universitet. I motvind. 1.6 mil avklarade utan svett och flås. Fin vardagsmotion. Till historien hör också att det bara tar 20 minuter hem. Det är ju ett alldeles utmärkt pendlingsavstånd. Välkomnar utmaningen. Miljön och ozonlagret tackar och tar emot.
Lördag. Ja. det kunde lika gärna vara onsdag för min del. Ingenting händer. Det gör mig ingenting. På måndag börjar skolan och en sjujävla n0llning. Jag kommer nog hinna fylla mina dagar framöver. Klockan närmar sig halv fem, det kliar fortsatt i mina renoveringsnerver, kanske ännu mer nu efter en dubbel espresso och klartecken från hyresvärd och värdinna. Måla, måla. Hejdå fjällstugefuru och kattkrafs.
En annan dag. Nu ska jag lösa mitt hänga-taklampor-i-snetak-problem. Fram med verktygslådan.
K
Nej, jag slösar inte pengar på ugglor.
Eller jo, det kanske jag gör. Vill ha. Ge mig.
Okej. Jag behöver inte dom här sakerna. Absolut inte. Jag kan inte ens komma på en vettig anledning, ursäkt, att köpa dom. Men ändå. Jag vill ha ugglorna. Och lamporna. Och tyget. Och om jag ändå ska ha allt det så kanske jag måste ha fotöjlen också. Den kanske jag behöver. Faktiskt.
NEJ.
Photos du vent
Snart. Snart. Snart.
Om jag bara fick måla lite. Byta lite kökskuckor. Då skulle allt bli perfekt.
Snart.
Den hemmaljuva omöblerbarheten.
Omöblerbarhet. Omöblerbarheten. Idag hittar vi på ord, allesamman! Kom igen.
Sent igår kväll ringde telefonen. Det var Niklas. Jag hoppades på att han ville dricka te med mig och dämpa min ensamhet och rastlöshet. Det ville han inte. Han ringde bara för att göra mig klar över att mina varor från IKEA skulle komma om 10 minuter. Jag la på. Varorna kom. Blev uppburna och bara en liten rönn blev ledsen när Niklas backade på den med lastbilen. (Alla spår undanröjna och inga grannar arga)
Nu sitter jag i min skitbilliga soffa och hatar planlösningen en aing. Javisst, det är väl fint med snetak, självklart charmigt med en fet murstock som sträcker sig ut sig i mitten av härligheten. Nu sitter jag med en stor kopp kaffe och rotar i mina inredningskunskaper. "Du har en fil kand i rumslig gestaltning!", skriker jag till mig själv och försöker komma på något briljant. Självklart hade det varit lätt om man hade nåra tusen extra på kontot och inte behöver varje slant för att klara sig utan lån i en termin eller två.
Bitterheten kryper på. Varför i helvete ska jag studera i fem år till? Är en högskoleexamen inte nog? Vad är det för fel att jobba och tjäna pengar, resa till spännande länder och då och då klämma in en after work med underbara inspirerande kollegor. Vad vet jag? Gilla läget! NU! Tack.
Jag gillar ändå bitterheten. Den påminner mig om Blackpool och våra drömmar om att skriva maskin och ha ett Bring your own cup- tea party. Jag kommer antagligen aldrig bo i Blackpool, denna guds glömda stad i norra England.
Mina fina sittpuffar från Istanbul stirrar på mig, de är platta och omöjliga. På något vis omöblerbara, de också.
Hör av er. Skriv. Ring. Jag saknar er.
K
Hemma nu.
Hemma nu. Det kunde varit mycket värre.
E4 Söder
Fosterställning i ägget. Lejonkungen. Äppelkaka. Det finns inga gränser för hur man kan spendera en söndag. Välkomnades i lördags med grill och vin på Dartanjangs Gata efter E4:an tagit alla mina krafter och Snook spelat sönder mina stackars hiphop öron i bilhögtalare som kunde varit otroligt mycket bättre. Silvergetingen gjorde dock ett fint jobb och rullade jämt och fint även längs de förbannade 70km-sträckorna söder om Gnarp. Hur som haver, kvällen blev trots bristande energi trevlig. Avslutades efter dans på Skeppsbar med en stor Cola på Mc Donalds hos Ibrahim. Söndagen, ja ni vet. Fosterställning.
Lämnar.
Uppkopplad, nerkopplad, uråldrig?
Nattliga funderingar kring allt fuzz med sociala medier, forum, bloggar, twitter, flikker, apps och gud vet vad allt heter. Nej, jag twittrar inte. Borde man? Nätverkandet och nyhetsflödet är enormt och jag har tydligen missat något fantastiskt enligt insatta. Vill jag vara ständigt uppkopplad? Jag löser inga problem snabbt med en smart mobil och jag kanske inte vet vad Maria Montazami åt till frukost, men jag klarar mig nog fint ändå. Eller gör jag det? Jag tänker på all tid jag lägger vid datorn redan istället för att göra något jag mår bättre av redan idag. Hur blir det om jag ska vara aktiv på fler liknande fronter? Förenklar det livet, gör det mer smidigt eller kommer jag tappa bort mig helt bland alla åsikter, artiklar och tankar..? Vid ett samtal med vänner över ett par drinkar insåg jag att jag inte kunde tillföra ett jäkla dyft när vi (dom) diskuterade deras appar och twitter-finesser. Det är varken trevligt eller inspirerande att sitta vid sidan av och lyssna. Måste man numera vara uppkopplad för att kunna prata nerkopplat och avkopplat?
Måhända det är den eftersläntrande alkoholen i min hjärna som spelar mig ett spratt, men jag får lust att rida på vågen av något oprovocerat, välvilligt grupptryck och surfa in på twitter och snabbt signa up. Kanske kommer det hända. Jag vill varken vara utanför eller missa något stort. Samtidigt som jag vill kunna stänga av mobil och dator och fortfarande känna mig som en del av världen.
Håhåjaja. Vem vet? Kanske borde man bara låta sig ryckas med och njuta av den sk. cyber space och dess möjligheter. Snart. Sen. Kanske.
Lundasemestern som dog.
Skriver ett kort inlägg från hotellet. Lund. Lundensare, spettekaka, slott och detta evinnelrliga skårrnadet på r:en. "Rrrrrrr" får jag lust att skrika (låta?). Det skulle eka så fint i domkyrkan som för övrigt är otroligt fin. Vad är det med kyrkor och dess storslagenhet som får mig att bli lika stum så fort jag trampar in över tröskeln (eller tröskelen som man säger här.
Historien var sådan att jag och min käraste moder skulle ta en tur till skåne. Några dagar eller så för att komma från den norrländska hettan som har rådit över Norrbotten och Västernorrland hela sommaren. Jag skulle ordna upp mitt liv genom att hitta en bostad inför höstens mycket serösa studier, och mamma skulle semestra genom att äta glass och se på konst. Bra kombination trodde vi. Vi trodde även att det skulle vara allra smidigast att åka utan bil, så det fick bli SJ. Det är inte så lätt det där. Gå på visning, passa tider, hitta till tåg och från tåg, springa runt i industriområden i jakt på drömbilen och däremellan försöka le lite och säga "Men åhh så härligt det är här i Lund, vilken Semester!", när man egentligen tänker "Vad fan ska jag göra om jag inte får någonstans att bo, jag flyttar till jävla Svalbard". Svett och ångest.
Men allt är inte så dumt ändå. Jag har storsalget charmat mig till ett lägenhetsprojekt i form av en vindslägenhet på landet. Historiskt sett nästan granne med Kungen av Danmark appropå stora slag. Det blir spännande. Äntligen ett vettigt hem. Renoveringsnerverna kliar ikapp med att inredningstankarna tar över min hjärna fullkomligt explosionsartat.
I morgon ska vi försöka ha lite riktig semester. Träna på att säga Nyckelen, triangelen och tröskelen. men skårrande r. Här ska man ju trots allt bo i fem jävla år.
Hej Lund. Du är liten men söt.
