Framtidslösning
Ordet framtidslösning börjar få en ny betydelse. Ordet som ofta förknippas med huslån, lång ekonomisk planläggning och energisnålhet börjar skapa sig en aura av innehåll. Jag tänkte byta ut mina tankar från framtidsbekymmer och ovisshet till framtidslösningar. Vad de innehåller och vart det bär hän vet jag inte. Men det är så mycket trevligare med lösningar än bekymmer.
Tycker inte du det också lilla tiger?
VM Guld No More
Här i Oslo börjar Skid-Vm på onsdag, som bekant för eder alla. Sabotörerna mot alla guldhopp har tagit fart på riktigt och mina röda längdskidor är spårlöst försvunna AKA stulna. Där rök pallplatsen och vinnarchampagnen. Vi må vara tappra mina vänner. Det kommer fler tävlingar och skidor är trots allt bara materiella ting som min pappa klokt sa. Synd bara på en finfin skidsäsong, den hade ju just börjat. Hej stillasittande, innesittande och dåligt samvete. Som om skidorna egentligen har något med det att göra.
Annars flyger livet fram i ett onaturligt och smågalet tempo, vilket visas direkt på min ouppdaterade blogg och obäddade säng. Det finns en viss charm i det med intalar jag mig själv och borstar bort diverse smulor som fastnat under täcket. Herreminje vad ofräscht. Inte okej, tur att min mormor inte läser min blogg kan man tycka.
Käkar resorb på heltid och dricker litervis med vatten, har känslan av att min kropp aldrig har nog vätska, det är värre än under de värsta av studenttider. Varför? Vet inte. Hurvida det är en intressant del av bloggen kan diskuteras till evigheternas evighet.
Nu är klockan 22.28 och jag vägrar hålla ögonen öppna, mitt vakna tillstånd är snart lika borta som skidorna på vinden.
Over and out.
Tulpaner.
Ja, jag vet.
Jag känner bara en stark vilja att berätta för världen hur mycket jag älskar tulpaner. Denna fantastiska blomma. Det finns inget ont i den. Den är otroligt vacker. AHHH. Otroligt. Luktar gott gör den med, och det bästa med den är att jag inte dödar den med min blotta närvaro som det brukar vara med diverse blommor och krukväxter. Tuplaner. Vår. Ljus. Fantastiskt.
K
Socitetshelvete
TRÆR SOM FALLER - ET KUNSTNERISK AFTENSMÅLTID
Gårdagen gick i solens tecken. Jag vaknade tidigt, frukosten blev serverad och satte därmed ribban för dagen. Snön knarrade under fötterna när jag vandrade iväg med en kaffe i handen. Fick senare sällskap av Alexander på People & Coffee. Drack av bara farten mer av tidigare nämnd dryck. Efter diverse trött prat om jobb, kom vi på den fina idén att gå på spontanteater. Men gud förbannat, ingen matiné gick och vi började sakteligen tappa hoppet när damen bakom luckan i nationaltheatrets entré gav oss en lysande idé. Två timmar före föreställning säljs biljetterna ut för halva priset. "Å ja, det er mange billetter igjen til kveldens forestilling". Ah lycka. Danke Bitte.
Ridån gick upp klockan 20.00 för föreställningen Traer som Faller. Stycket gör mig fortfarande förvirrad och förvånad. Ja rent ut sagt galen. Skådespeleriet gick långt utanför ramarna och det härjades hej vilt både på scenen och bland publiken. Rekvisitan välte och en man rökte som en borstbindare i ett hörn av scenen. Vi kastades fram och tillbaka mellan ett sceniskt genrep, humoristiska ögonblick och allvarliga stunder. Regissören hoppade fram och tillbaka mellan scenen och sin plats bland publiken. Jag vet vaken ut eller in. Regissören är huvudpersonen i skådespelet, han är också den som skrivit pjäsen utifrån en verklig händelse, och han regisserar personen som spelar honom i pjäsen. Löven faller, regnet dito, lampor slås på och av och den uppklädda publiken (säkerligen med flotta lägenheter på Frogner) skrattar åt de dåliga borliga skämten och jag mår bitvis illa.
Pjäsen gör narr av finkulturen och åt skådespeleriets högmod, de njuter säkert i fulla drag av att skryta med sin självdistans. Publiken gör detsamma. Jag ägnar mig åt att granska scenografi och ljussättning.
K
We are all mad.
Hittade penslarna längst ner i en låda. De var dammiga. Det är ingenting konstigt med det, de har legat där allt för länge. Jag fnyser, typiskt penslar att ligga där och tänka på döden. Jag fick lite dåligt samvete å deras vägnar och målade ett gäng röda monster som nu ska få ligga och ruttna i tidigare nämnda låda.
Oh kjærlighet
Kristina och det stora skidäventyret. Vol 2.
Jodå. Här kan man gnälla och oroa sig hur mycket man vill. Men när man väl är ute i nypreppade spår, solen skiner och gradtalet står på dryga två minus så kan man inte låta bli att le lite. Dryga milen är avklarad och mina ben är lagom möra. Lagom möra för att möta natten. Franska flaskor är uppkorkade och vi ger oss ut för att föräta oss på god mat och förtära mer av den tidigare nämnda drycken. Soundtrack Kaizers Orchestra.
Kristina och det stora skidäventyret. Vol 1.
Klockan är 13.19. Jag vaknade för en dryg timme sedan i stor panik över att ha sovit så länge. 2 missade samtal och 3 nya meddelanden. Mobilen låg i normalt modus rätt vid mitt huvud. Vilken normal människa vakar inte när det ringer två centimeter från örat? Jag. Dagens plan är att dra ut i skogen med tre (säkert alldeles för vältränade) grabbar och åka längd. Panikmorgon. Nu har jag kastat i mig två knäckisar och tre koppar kaffe för att vakna och är mer än nervös. Jag är ju sjukt otränad, fan också. Ska nog slingra mig ur en kollektiv skidtur och ta min egen väg. Det är nog bäst för alla. "Orka vänta på den där sega, dåliga människan..."
Hur som haver, det är två minus ute och solen lurar bakom molnen, jag fryser redan om fingrarna och ångrar den där chips- & film-kvällen vi slog till med igår kväll. Hade inte behövt den extra tyngden idag. Mina armar bävar inför stakningen och jag har mest lust att dra täcket över huvudet, sticka huvud och hals i sanden, stänga av mobilen och försvinna. Men there's no going back. Hej och hå, ur spår, skid-vm nästa!
K
Oh these days.
Jag har gömt klockan under kudden. Där kan den gott ligga till i morgon, för jag vägrar lägga energi på den just nu. Tiden går ändå har jag hört. Leoparderna har vändt totalt på dygnet och sover i en hög bakom böckerna. Ljusen brinner och teet är varmt i min rosenkopp. Rosenkopp, rosenknopp, snart är det vår. Det vet jag för det sa Ina för ett par dagar sedan. Man kan ju tycka att hon tar händelserna lite i förväg, men sanningen är den att tiden går ohyggligt fort. Läskigt fort faktiskt. Med tanke på att vi snart ska sätta igång sommarens glass-produktion på jobbet och fylla frysarna med härlig hemmagjord glass. Den är så god att jag kan dö.
Annars sliter jag som vanligt med att jobba upp min karma. Idag har jag inte utvecklats till en bättre människa, men jag tror inte att jag klättrat neråt på stegen mot helvetet heller. Frågan är bara hur stor en god gärning måste vara för att räknas som just en god gärning? Det kanske beror på tidigare synder. Vem vet? Sen måste det ju ligga en del i att berätta för folk om sina goda gärningar, det borde ju förbjudas. För då är det väl inte en god gärning längre? Bara skryt och insamling av pluspoäng hos diverse medmänniskor? Oj oj. Alla dessa frågor om livet, universum och allting gör mig matt. Jag måste nog se en film eller läsa en bok.
K
