att snärja en jävul

Idag gnistrade kylan ute i det förrädiska mars-vädret. Man ska inte låta sig luras av solens styrka och en kristallklar himmel, men jag kan inte låta bli att falla för det lömska ljuset gång på gång. Jag svär åter igen åt min godtrohet och mina blå ögon. Bränt barn skyr elden. Åt helvete heller. Jag vägrar vinterjackan dag efter dag, hur mycket jag än fryser och skakar på väg till jobbet.

I just can't get enough.

Nu är det som bestämt på riktigt. Mor och Far tar flyttlasset(en) norrut. Huset är nästan sålt och mitt kära barndomshem och slott blir någon annans lekstuga och minnen. Jag har nog inte helt förstått. Man blir nog vuxen på riktigt när man inte kan komma hem till mamma och pappa, där allt är som vanligt, längre. Jag väljer att inte tänka på det så mycket (MEN HUR FAN SKA DET BLI NU?) och försöker lägga min rest-energi efter dagens arbete på viktigare saker. Just nu står världen öppen. Tänk, man KAN bo vart som helst, utom i en industrilokal eller ett gammalt lager som är min nya dröm. Det har systeryster så snällt påpekat. Men man får ju bo i husvagn? Eller på gatan? Vad är det för fel på ett lager?

Jag sitter på ett ett tåg någonstans mellan Gnesta och Karlstad, det känns precis som vanligt när jag färdas på ett viset. Jag sover lite, jag dricker lite vatten, lyssnar på musik och försöker tänka stora tankar. Jag åker baklänges. Det är helt okej förutom faktorn som skapade detta baklängesåkande, tanten som tog min plats och vägrade flytta på sig för att HON inte kunde åka baklänges. Nej, hon skulle minsann läsa och skriva på tåget hon. Jobba kallas det i vissa kretsar och jag blänger på henne likt en förvirrad och borttappad liten människa i 13-års ålder. Jobba kan man göra på arbetstid, åka tåg får man göra när man är ledig, speciellt om man ska sno min framlängesplats. Ha! Idiot. Annars, som sagt, stör det inte mig det minsta att åka baklänges. Jag gillar tåg. De är relativt miljövänliga (beroende på strömkälla och sådär, nivet.) de är snabba och tysta och sen är det ett sånt bra ställe att läsa på. Man kan inte göra annat än att slappna av och hungrigt vända blad efter blad i en riktig godbit. Godbit nummer ett är för dagen "Killing yourself to live - 85% av en sann historia" av Chuck Klosterman. Har inte hunnit imponerande långt in i äventyret, men fängslas av språket och ordvalen. Briljant! Nästa litterära diamant är aningen oslipad, dammig eller/och möjligen falsk. Det är den svenska tidskriften Neo som blev upplockad av mig i Pressbyrån-stressen innan tåget skulle gå. Neo är ett liberalt magasin, med artiklar rörande politik och samhälle. Intressant kan man tycka, men då har jag bara läst en intervju med Jimmie Åkesson (SD) vars nuna också pryder framsidan. Jag mår illa och byter tillbaka till den mera älskade, tidigare nämnda boken. Stora tankar blev det glest med, det gör ingenting, det viktigaste är att ambitionen finns och fanns.

Kvällens soundtrack består först och främst av Bo Kaspers Orkester. Det är sådär melankoliskt fint, sådär lagom ledsamt och vemodigt. Stjärnorna gnistrar. Kan de inte bara lägga av med att vara så äckligt förbannat fina? Dagarna har rullat på och sjuklighten (ja, det heter så) har lagt sig lät i min kropp. Jag har sovit bort en vecka snart. Jag för statistik över antal timmar bortkastade i sängen, antal koppar te jag druckit och hur många piller jag knaprat. Dagarna i norr gick för snabbt och jag hann inse att jag längtar hemåt. Men jag är otroligt kräsen vad gäller boende. Nu ska det bli rätt, på riktigt och sådär vidrigt vuxet. Jag vill ha ett norrländskt slott från sent 1800-tal. Det ska ligga vid havet, i de trakterna där norrskenet byter plats med midnattssolen ungefär två gånger per år. Vita vintervidder och röda sommarnätter. Herr Sundström, själv norrbottning, sjunger om stället där han kommer från, jag svär i tystnad över min huvudvärk. Jag missar i skrivande stund både födelsedagskalas hos Johanna och en fet kväll med dub med älskade fröken Hellerström och finaste Martin. Nu tänker jag blunda, jag låter stjärnorna lysa ifred, man får inte ta åt sig av deras retande skönhet.

Igår hade vi VM-Fest på jobbet. Sverige hade inte VM-fest. Jag och Jo tog ett 12h pass på jobbet och styrde upp korvgrillning och sampling utanför butiken. Jäkligt bra blev det, jäkligt proffsigt blev det. Korven flög, bildligt och bokstavligt talat, och den inofficiella VM-dansen utövades av både säljare och kunder. Så nu står det professionell korvgrillare högst upp på mitt CV och jag börjar fundera vart jag är på väg med mitt liv. Bakåt? Ner i källaren? Helvetet? Korv-himmlen? Champagne fick vi i alla fall hos några flott klädda stamkunder, trots korvlukt och rödmosiga ansikten.

Dagens middag: Naturell yogurt, lingon och banan. Brings me back.

Det är bestämt, chefen har talat och slagit hammaren i bordet. Jag får packa min väska, jag får lämna landet. Det handlar om fyra hela dagar i svearike och hemstaden Sollefteå. Vad jag nu ska göra där vet jag inte helt. Men lillebror är på plats och det är anledning nog. Helgen efter ska jag rymma med leopardsälen till Stockholm, syster och Kaizers Orchestra på Debaser. Fint. Men jag antar att ledigheten kommer jaga mig tills lungorna är på bristningsgränsen, tids nog kommer den ikapp och biter mig i rumpan. Jag kommer få jobba arslet av mig för de här dagarna. Det är nästan så att det inte är värt det. Nästan. Tänk att man aldrig ska få något utan att man måste ge halva själen för det. Åk du, men ha jävligt dåligt samvete. Nej, så farligt är det inte. Jag tror det sitter mest i mig, det där dumma. Man måste passa sig för vad man skriver på internet har jag lärt mig, någon kan ta det personligt och bli ledsen. Men jag är inte så elak egentligen och menar egentligen ingenting ont, fast frustation och ilska kan komma ut och fram när man minst anar det. Gösses.

K