att snärja en jävul

Den 16 juni. Det är sommar på riktigt, även i Pajala. Jag är ledig och sitter utanför mammas och pappas hus och dricker kaffe. Solen steker sådär lagom hårt. Nu när sommaren är här ska det njutas och fixas. För helvete vad vi har längtat, hela mörka vintern har vi gnällt över kyla, snålblåst och brist på sol. Nu ska man vara ledig och ta det lugnt. Passa på. Sitt ner en sekund eller två. Grannen sneglar på din oklippta gräsmatta, oputsade fönster och båten som fortfarande ligger i vinterdvala, du får dåligt samvete av att inte göra sommaren rättvisa. Semester då? Vart ska man åka, vilka ska man besöka och vilka vyer ska vidgas? Resa eller måla hus?

Tur att jag varken äger hus eller båt. Inga grannar som gnäller har jag heller. Jag har inte ens planer för midsommarafton. Jag har lagt livet lite på is, skjuter upp det till hösten. Jag trivs ganska bra med att läsa gårdagens DN, dricka ohälsosamt många koppar kaffe och sola mina bleka, feta ben på det otvättade vita trädgårdsbordet i plast. I alla fall för stunden. För hur mycket jag än önskar, hoppas och vill att min sommar ska vara precis så här, blekfet och lat, så kommer det inte bli så. Jag känner rastlöshetens bitterljuva melodi närma sig. Kan tänka mig att den finns i Sattajärvi-trakterna nu, och kommer hit i morgon vid tvåtiden. Då ska jag också börja bocka av måste-listan. Jobba hårt på att vara äckligt sommarlycklig och dricka hemmagjord rabarbersaft i skuggan av den perfekt klippta syrenhäcken. Nej förresten, inte i skuggan, jag är väl svensk - Här ska pressas, svettas och jämföras armar så gott det går med Pajalas tre invånare.

Skämt och sido.
En kopp kaffe till innan brorsan ska hämtas och tårta bakas.

K

Någon -  Meningslöst dravell på tornedalsfinska.
Jag -  Vadå? Nej. Jag pratar inte finska.
Någon -  Nehejdå, du är inte härifrån?
Jag -  Nä, precis.
Någon -  Jahaa, men vad gör du här då? Har någon tvingat hit dig?
Jag -  Nej, jag tycker om Pajala.
Någon -  -------
Jag - -------
Någon - -------
Jag - Haista pikku hirvi
Någon -  Vill du ha kaffe?

Träningsvärken har tagit över mina ben. Man måste jogga på i ett bra tempo nu, myggen börjar kläckas och dom kommer snabbt ikapp. (Tre myggbett i nacken - fyra kvällar i Tornedalen).

Sen jag kom upp har livet stått stilla. Jag har gått runt, varit rastlös, renoverat stringhyllor, planterat blommor, samlat inspiration, bakat bullar och druckit kaffe. Nu har jag hittat mina färge, knivar och trycksaker, tänkte att linoleumtryck ska bli sommarens projekt. Bland annat. Jag ska ju jobba också, tydligen. Inte för att jag egentligen är så sugen, men något ska man ju göra om dagarna. Skrota runt på gården är inte helt min grej.

Imorgon är sista lediga dagen innan jobbet tar fart. Rent rävgift, dunder och spektakel.

Tycker för övrigt att J ska komma till Pajala snarast. Behöver dricka glögg och misslyckad med diverse zombiemassakrar.

Det har varit sol hela natten. Det är så ljust så att det sticker i ögonen. Det har varit vackert också, i höjd med Ånge hade himlen färgfest, rosa, gult, rött, orange och blått. Ni vet hur det är, hela kroppen värker av trötthet och hjärnan är grumlig av vätskebrist och tågskakningar, men man kan inte låta bli att lyfta på ögonmasken (Blå, Sas-modell, gummibandet slappt) och kika ut genom fönstret.

Nu. Mellan Överkalix och Pajala har solen gömt sig bakom sega vår-moln. Det regnar och regnar. Jag har sett två filmer på väg upp. Två filmer inte värda att se alls. Knappt värda att nämna faktiskt, men jag gör det ändå. 1. Jack and Jill. 2. Wallander - Steget efter.

Bitterhet- över.

När jag åkte sträckan Luleå-Pajala sist var det mörkt, det var så in i helvete mörkt. Hela resan och en månad framåt. Ingen sol. Nu är det som om hela Norrbotten fått frispel, det växer så det knakar, allt badar i ljus och ingen kan få nog. Det knarkas D-vitaminer så hårt att man skulle vilja tvångsvårda hela jävla Nordkalotten. Til och med renarna har funnit sin naturliga livsstil och slutar irra på vägarna. Dom käkar lav nått så jävulskt så här års.

Jag kan inte få nog av att titta på myrarna, bergen och skogarna. Än så länge lever jag i den verklighet jag romantiserat, det kommer nog gå över. Gå över när jag upptäcker hur mycket jag kommer sakna alla. Kom hit i augusti - då är myggen mätta och Kebnekajse vackert.

Det var ett regningt med vackert Stockholm som mötte mig i fredags. Semesterveckan är fullspäckad och får gladeligen kallas just semestervecka även fast ledigheten består av några dagar. I lördags diskuterade vi konspirationsteorier och underättade varandra om våra liv. Vackra flickor. I söndags följdes temat upp med en annan vacker flicka, och senare Hamilton med syster och syster-sambo.

Idag glimtar solen fram ibland. M vill åka fritt fall och jag tar på mig prickig klänning och drar till grönan. Sen flyr jag storstan över natten och får återse Eskilstuna. Ser fram emot glass och morgontidning (gärna i kombination, ej nödvändigtvis)

Känner att man måste passa på att se människor och träffa fina vänner innan ljuset, skogen och renarna möter mig i norrbotten.