att snärja en jävul

...en resa till Holland i våras. Då vi satt på café, vi tre, tysta. Vi drack öl och kaffe. Vi satt med skissböckerna och ett fantastiskt gäng Snowman's. Jag minns att det var fint och att det var den absolut bästa stunden just då. I morgon åker vi, vi tre, till Louisiana konstmuseum. Över gränsen, med skissböckerna och ett mycket mindre antal snowman's i väskan. Men dock fint. Det ska det bli. Vi tar med oss en katt. Vi startar lördagen med Melodikrysset och våffelfrukost, sådär som man ska göra.

 

I övrigt minns jag hur det var förut, då när skogen var en lekplats och jag kunde spendera timmar där, ensam. Då var jag liten. Nu är jag lite äldre, men känner igen mig i det minnet. Kanske blir man aldrig vuxen.

 

Hur som haver. Detta om detta.

Jag fortsätter att envisas med att Octopus's Garden är guld och att Magical Mystery Tour är silver.

...för all idiotisk självgodhet jag kan uttrycka.

 

 

Förlåt.

 

... att vara bipolär ang. mycket.

 

Dagens review gick fanktiskt rätt bra. Jag tackade och tog emot kommentaren: "Jäklar, det här kanske är lite för spaced out, och det har jag aldrig sagt förut!". Min fantasi och kreativitet fick hybris samtidigt som jag förstod att det här kommer kräva tålamod och många timmar att förverkliga.
Fick hur som helst klartecken att utveckla ideerna och det känns som en stor vinst i skrivande stund. Men man kan inte annat än att le när man får som helmläxa att titta på Sci Fi i form av filmen Silent Running från 72.

 

Nu kvarstår utmaningen att kamma hem ett klartecken vad gäller min stol, som också ska ritas och tillverkas innan kursen är avslutad. Så ska redan nu varna för framtida bittra och överdrivet negativa inlägg.

 

Hej och tack för all fisk.

 

Stina

 

 

 

Sa jag att jag ville ha saker att göra, ett projekt att bita i? Nämnde jag att jag längtade efter massivt ateljearbete? Nu är det här. För att göra en stor uppgift större, låt mig rita en hel planet, dess invånare och arkitektoniska uppbyggnad. Låt mig snälla uppfinna ett helt ekosystem, rita robotar, maskiner och luftballonger.

 

Herregud. Jag kommer defenitivt gå in i någon typ av vägg denna period. Är det inte den omtalade väggen av utbrändhet så är det absolut en tegelvägg i en av arkitekturskolans fasader (med huvudet först). Frustrationen är våldsam och bitter.  Något som börjat som en fantastisk resa har på något vis styckats sönder, ätits upp eller i alla fall spårat ut.

 

 

Bitterhetens källa är som följer; 

Höga krav från lärarsidan + superlite tid = Stress & ingen fritid.

Hög ambitionsnivå + oklara mål = Kaos & panik.

Stor kreativ frihet + liten frihet i den kreativa processen = Ilska & kurshat.

 

 

...och har börjat pyssla med ett litet, vad ska man säga, fantasikollage.

 

          

Om jag vinner med mina dikter nästa måndag så önskar jag mig den här:

 

Ikväll trotsar jag regnet och cyklar till Östra Torn och Linn, med planen att förlusta oss i det röda vinet och den goda maten.

 

Sen gjorde jag inte det. Men jag ska.

 

 

 

 

 

 

Idag har vi hittat konstiga saker, gått i mörka skräckfilms-källare, studerat mönster & strukturer och försökt finna arkitekturen i öde fabriker och industrikvarter. Allt för att bli briljanta arkitekter. Framtiden är oviss och skrämmande långt borta.

 

 

Den nya kursen har startat. The Factory Project. Våran lärare i kursen hoppar på stolar, klappar i händerna och häver ur sig fantastiska saker gång på gång. Projektet är fantasifullt, utmanande och roligt.

 

Inspirationen hämtar vi från fabrikernas och industriernas rattar, kanppar och pinaler. Vi skalförändrar och gör kontextuella hopp mellan verklighet och fantasi. Vi vet inte hur det här ska sluta eller vilken för typ av arkitektur vi ska landa i, men som JC säger så fint: "Not everybody have a dinosaur skeleton at home, but I would love it if your client does". Ramarna är, om ine väldigt stora, helt borttagna. Här tänker vi inte utanför boxen, vi slänger den långt ut i rymden, bänner upp den på bål och låter dess aska blåsa med vinden.

 

Nu börjar ateljelivet på rikigt. Mycket jobb och hårt arbete vid ritbordet utlovas. Tur att man tycker om det och tur att: "Good architects often have a good sense of humor, they have to, otherwise they will cry on their drawings".

 

 

Stay foolish.

Stina

 

 

Ibland kan man fråga sig vad det är vi sysslar med på arkitektskolan. Målar utan att veta vad man ska måla, byter målnigar efter musiken. Här är en av de skapelser som vår grupp gjorde, alla ska med. Denna bild blev efter detta slaktad, återupplivad och slaktad igen. Resultatet blev något helt annat, något bättre.

 

Imorgon är det symposium hela dagen. FEDT.

 

 

 

Förövrigt längtar jag till helgen. I morgon kommer både syster och bror hit för en snabbvisit innan vi rullar över gränsen tillsammans. Familjehelg!

 

Nu drar jag till arkitektskolan med atelje-packningen.

Ha en fin kväll världen.

 

K

 

Förvirringen ligger bäcksvart. Min hjärna bråkar med hjärtat om uppmärksamheten och någonstans där i mitten ligger ambitionen och degar. Jag tittar ner på mig själv där jag sitter och ler, funderar över vad jag håller på med och varför. Det spelar ingen roll hur mycket jag skriker på mig själv, jag vägrar ändå lyssna. Jag är tydligen otroligt målmedveten och gör precis som jag vill.

 

Egentligen borde jag skrika på föremålet för min inre kamp. Men det vill jag inte heller.

 

 

 

Du är fin.

 

 

 

Vi cyklar längs gatorna i solen. Vi dricker öl och äter lunch under ett träd. Vi sjunger musikal och studerar arkitektur med mer eller mindre engagemang. Mest av allt har vi det mysigt, pratar om stora och små livsfrågor och drömmer om ett tegelhus med renoveringsbehov. Kanske skissar vi lite för lite, kanske tänker vi inte alls stundvis, men det gör ingenting. Det finns en charm i att somna på en bänk i Christiania mellan två nya vänner, som dock höll sig mer vakna än jag. Det är något fint i att diskutera det svenska straffväsendet över en kall öl på Strøget, medan en mer eller mindre bra trubadur slaktar Beatles-hit efter Beatles-hit.

 

 

Det fanns en dimma i luften. En dimma som lyfte oss från marken och gjorde oss, näst intill tyngdlösa. Linn kom med vinet och sitt vackra leende, vi skålade över hemmalagad hummus, mozarellasallad och kyckling. Vi flöt vidare genom den daggvåta septemberkvällen, mot Mejeriet och den småskaliga spelningen med --Into it, Over it--. Musiken var förvånande, energifylld och stämningen vad högklassig. Vi pratade om livet, universum och allting. Det var en såndär kväll då man vill dricka vin ur flaskan och skratta med tårfyllda ögon. Vidare hittade vi oss själva på en våghalsig husfest där man varken kommer ut eller in utan nyckel. Det var dimma, det var tjuvaktig öl och det var studenter. En överraskning infann sig på dansgolvet, efter jag ritat en dinosaurie på väggen och fått en ros i handen. 

 

Idag lyssnar vi på melankolisk musik och jag förbereder mig inför Köpenhamn och nästa veckas äventyr.

 

Dream on.

 

Stina

 

Vaknade 10.35 i morse efter att ha suttit uppe med en förkyld Martina hela natten. (Ni vet dricker te och kollar på reprisen av PLUS efter att Kalle och chokladfabriken slutat.) Det är lördag, solen skiner och livet känns lätt på något vis. Idag blir det lite förberedande shopping inför studieresa och ikväll vin och konsert med Linn. Vi ska se ungefär det här.  Hur det blir vet vi ej. Men det känns på något vis som den perfekta lördagsaktiviteten efter en prima första vecka i skolan. Bilder på våra kreationer från veckan kommer sen, eller inte, vi får se. Men det är något fint med växelmålning och spackelspadar. Och det är verkligen något förträffligt med att vara tillbaka i skolan, man skulle kunna beskriva det som kärlek. Men å andra sidan vet jag inte så mycket om just det specifika ämnet.

 

Hur som haver. Det blåser i Lund idag. Jag glädjer mig lite med att komma i mina Nikita jeans som nu faktiskt sitter lika löst som dom en gång gjorde. (Dagens ytliga mening, mår illa).

 

Sådärja.

 

MOT UNDERGÅNGEN MINA KÄRA!

 

 

 

Stina

 

 

(Harry Potter förresten, är inte bra frukostunderhållning, den som säger det, ljuger)

Det är höst i Lund. Det är kallt och regnigt. Vi har kommit igång i skolan, pysslar, lyssnar och skissar. Lär känna ettorna och gör snör-installationer bland träden. Illustrerar det urbana stadsrummet och dricker kaffe. Det är härligt. Har höga förväntningar inför året. Det spritter i kroppen av glädjen att träffa alla härliga människor och coola katter igen. Idag firade jag och L våra glädjerus med sushi. Det var gott även fast jag fuskade med maten och proppade i mig ris. Det gör ingenting, med dubbelpass på gymmet i benen får man äta lite extra gott. Men, för att, gud förbjude, motverka att livets känns för bra, målar jag naglarna svarta. Fult. Mycket fult. Inte ens snyggt målat, ni vet när nagellacket är gammalt och segt.

 

Snart drar vi över gränsen, till Köpenhamn för studieresa. Längtar. Cykla runt, skissa och äta frukost i solen. För sol ska det bli. Nästa helg blir det Köpenhamn igen, då med familjen, längtar lika mycket tills dess.

 

Sakna.

 

Saknar många.

 

Imorgon är det fredag. Regniga Lund bjuder på skissteknik med flytande tusch och japanspackel.

 

Sov gott världen.

 

Nu börjar det. I takt med att regnet börjar falla i takt med löven i Lund drar höstterminen igång. Kaffe i pappersmugg, blöta converse som färgar strumpor lätt rosa. I morgon träffas nya och gamla arkitektstudenter igen, och av dom gamla känner jag mig äldst. Men! Det nya livet är här! Nya aktiviteter, ny kosthållning och nytt träningsschema. Jag kan inte låta bli att vara peppad, trots att ordet pepp skär små, små sår i öronen av överanvändningen av det på diverse sociala medier.

Kom igen höstvantar och stickad halsduk! Kom igen projektångest och nya utmaningar! Kom igen regn och blåst! Bring it on! En vän skålade lite ironiskt för livet för några dagar sen, jag är redo att göra det samma, utan ironi och bitterhet. Jag kan knappt vänta tills livet har reducerats till att jag inte har något liv alls. Låt det bitterljuva skölja över oss som en olycklig flodvåg (på ett bra sätt...).

 

 

(wiiiiiaaahhhhh)

 

Stina