att snärja en jävul

Jag är kanske sist av alla att fatta det här: Helena Blomqvist, denna fantastiska kvinna! Hennes bilder är fantasifulla, mörka, vackert komponerade med underbara murriga färger. Se på det här bara, EUFORI!

 

Jag fann mig själv ifärd med att iaktta våran konversation lite snett från ovan. Där sitter vi. Det jag trodde var ett samtal gestaltades mer som en monolog från ena hållet och en blyg tystnad från det andra. Jag kände inte igen mig först. Vem är hon? Vad gör hon där och varför luktar det (förutom öl, mat på planka och parfym) verbal prestationsångest och panik i hela rummet? En enkel fråga slängs ut. Tystnad. Mer panik. Värme. Tiden går. Ett svar borde vara på sin plats. Mer tystnad lägger sig. Jag blir stressad av att se på hon som är jag. Ännu mer tystnad kommer och får sällskap av ett nervöst skratt, sekunden efter fortsätter monologen från det vanliga hållet. Det är lika synd som irriterande.

 

När blev jag så blygt hanikappad i ett socialt sammanhang? Det var inte så det skulle vara, jag är inte hon. Men så blev det. Och jag ber en liten, snabb ilsken, bön för att det var ett sådant berömt undantag som bekräftar någon typ av regel. Bah. Ibland vill man bara visa sig från sin bättre sida, och precis då. Precis då, går det inte. Inget konstigt med det. 

 

 

/

Grumpy Cat.

Vi dricker kaffe och försöker långsamt pussla ihop våra kroppar. Vi stirrar mot solen och jag försöker köra ut er ur min lånade lägenhet. Det går inte, ni vägrar inse. Södermalm är helvetet och jag lovar att den berömda djävulen springer runt på ett hustak inte alls långt härifrån. 

 

Idag är det fredag. Solen skiner. Det ligger en suddig nervosistet i luften. Det spritter i kroppen och jag kan inte sitta still. Mot Örebro. Idag. Hur det än blir, hur det än kommer kännas att se dig, så är jag helt övertygad om att det kommer bli underbart. För lång tid och allt för lite spontanitet och äventyr, trots våra planer att rymma till Marocko ihop. J.

 

Hur som haver. Stockholm är vackert, jag skulle kunna bo här. Det ryms så mycket. Jag älskar att få, som det heter, kvalitetstid med barndomsvänner. Men jag börjar längta till Malmö.

 

Jag har tappat en vän på facebook. Han är försvunnen och det måste ha blivit något fel. Sätt tillbaka honom i min lista över vänner så jag inte tappar honom helt. Jag vågar inte ringa honom, men jag saknar honom lite som Turk saknar JD i säsong 9 av Scrubs. Kära Internet, hjälp mig. 

 

 

 

 

Dagen blev som kärsbärsvin, som blommor, som att bada naken, som att dricka vin ur flaskan, som kramar, som drömmarna. Så ska det kännas, så ska det vara. Tack finaste Karin och Petter Lövgren Nygård för den underbara festen, för minnena. Det här med att ha fest i dagarna tre kan varmt rekommenderas. Att dessutom ha den på en ö i skärgården är briljant. Jag har toastat, stressat, fixat, sprungit, pratat, gråtit, skrattat, kramats, klirrat i glas, dansat och sjungit. Vi har firat, festat och friserats. 

 

Nu kör vi. 

 

 

Jag önskar att jag hade något inspirerande, fantastikst eller intressant att skriva. Det har jag inte. Jag har inte ens något kul att dela med mig av. Jag tänker inte försöka.

 

Dagarna hemma hos mamma och pappa fördrivs med... ingenting. Man går igenom några lådor som står och skräpar. Försöker firgöra föräldrarna från ungdomens skräp som blivit förpassat till kartongförvaring hos Göte. . Man kliar på myggbetten och slentrianäter örter från trädgården. Köper skor till alla tänkbara aktiviteter. Man agerar pälsvårdare och motionär till husets svarta labrador, äter grillade primörer, traskar planlöst omkring på gården och sparkar på sten. Brottas med brorsan, ser på film, dricker skrubbvin med mamma och spikar in en och annan spik. Det är härligt meningslöst.

 

Men. Mest av allt går jag och funderar på den dramatik som nyligen gjorde entre i mitt liv och jag önskar den en snabb resa in i helvetet. Ruttna, försvinn och dö, fula dramatik. 

 

Snart är det bröllop. Finaste syster. Jag unnar dig allt underbart i världen. 

 

 

Hoppade på tåget norrut. Tänkte att ett miljöombyte skulle bedöva rastlösheten. Det tror jag alltid. Det är aldrig sant. Jag har bara bytt läge. Bytt vyer. Så nu traskar jag på andra gator. Och viker svalor, som ska kunna vifta på vingarna. Det kan dom inte. Men det är skönt att vara hos systeryster, katt och fästman. Har inte rikigt vant mig vid att bo sådär själv ännu, så att göra ingenting här är fördelaktigt. ((Jag trodde länge att fästman stavades festman. Som fest och man. Som en festlig man. Det hade varit passande, för vem vill inte ha en sådan?))

 

Ikväll väntar öl och mat. Kanske uteservering om jag har tur. 

 

 

 

 

Här sitter man med fötterna på vardagsrumsbordet, med kaffet på ett irriterande avstånd (man ser ugglekoppen, men når den inte utan ansträngning). Fick nöjet av att vakna till Whatsapp och ett par meddelanden från Surken för någon timme sedan och sitter nu nöjd som en katt med frukost i magen och en hel dag framför mig. Allt hade varit frid och fröjd i hjärta och själ om det inte vore för facebook. Ja. Visst kan man låta bli att knappa sig in på drottningen av sociala medier, men nu är det inte så min hjärna fungerar. Knapp knapp. 

 

Så.

 

In på Facebook -- logga in -- nya meddelanden (bla bla bla) -- Scrollar i Newsfeed --- AAAAWWWHHHH. Där är det. Vad fan är det som händer? Den ena gifter sig med den andra. Och det är okej, det måste det få vara, men alltså, måste jag vara med? Söta barn. Söta nakna barn i badbalja. PÅ FACEBOOK?! Förälskelser. Romantiska weekends och solsemestrar. Ringar i motljus. "nu är det en vecka sen mitt hjärta..." "Jag är den lyckligaste människan på jorden.." "Ännu en dag i solen med <3" 

 

Menvafan. Snälla. Låt mig aldrig bli som dom.

 

 

Jag går ut. 

 

 

K

 

 

 

 

Idag har jag målat lister och dörrar. Sen tog färgen slut. I väntan på att mer färg införskaffas tänkte jag bara börja nästa projekt, bara lite. Dra bort en tapetbård. Så. Sen släppte jag all tankeverksamhet och då hände detta. 

 

Solen skiner. Tillbaka i Malmö ligger livet stilla. Man vet inte om man bara är rastlös eller om man håller på att gå sönder av uttråkning. Det är inte så. Jag har massvis med saker att göra. Men jag väljer att inte göra dom. Jag gör istället annat. Spelar tv-spel. Målar om alla dörrarna i lägenheten. Dricker kaffe och fernet (ej i kombination). Badar naken och sover på en strand. Går på museum. River upp plastmattan i köket. Limmar tillbaka platsmattan klockan tre på natten. Dricker vin och spelar Left 4 Dead. Saknar att ha ett jobb. Köper klänning. Solar i jesusparken. Tar hand om nästan tappade kontakter och drömmer om en rostig bil. 

 

Så. Egentligen vill jag bara mysa. Bedriva 95% kroppskontakt och doppa fötterna i valfritt kallt vatten. Jag vill absolut inte höra "Du har åldrats väl" (Kom igen! Jag är bara 25) och "Om du börjar gymma med mig kommer du bli ännu snyggare" (ehh, va? Sa du just det där och vad fan vill du att jag ska svara?). Idioter hittar man överallt, även i Sveriges tredje största stad som jag annars höjer till skyarna. 

 

 

Saknar dock inte den här vyn.. även fast jag saknar den blåa hatten i papper. 

 

 

...inte Skagen kändes som rap så kändes det såhär: