På väg.
Inga ord.
Jag har inga ord. Bara ilska och sorg.
Skickar mina tankar till Norge och Oslo.
Ta hand om er.
Urskogskonst i finska Lappland
Västerut från Peräjävaara, Pajala, över gränsen till Finland, Kolari, ytterligare några mil. Vägen är rak. Öde. Vi stannar för renarna. Vi är mitt i Lapplands skogar. Karg natur. Där mitt i ingenting, någonstans mellan Rovaniemi och Kittilä. Där utanför Kaukonen ligger Reidar Särestöniemis barndomshem och galleri. Fantastiska oljemålningar sitter kontrastrikt exponerade i gamla timmerstugor. Jag slåss mot de gigantiska myggen och försöker förstå den finska guiden. Hon pratar ingen svenska säger hon och jag skrattar. Hur som helst. Vilka miljöer, vilka fantastiska målningar. De färgstarka, nästan fabliska motiven gör mig glad och ger mig massor av inspiration.
Reidar Särestöniemi
K
Hur blir det nu och sen?
Just nu. Här. Torneälvens glittrande vatten, midnattssolens röda ljus, skogens fyra nyanser av grönt. Det är fint. Norra Norrland.
Jag sträcker ut mina trötta ben på soffbordet. Det ramlar sågspån från kläderna. Det är slipdamm i öronen och i trosorna. Taket är haft nere, takstolarna ska så småningom målas antracitgråa och bli sådär jävligt bra och Ernst Kirchsteiger-fina. Men än så länge fylls säck på säck med sågspån, gamla skor, grus och allt annat som en gång i tiden användes som isolering. Det är förbannat mycket spån. Känner mig dessutom jäkligt fräsch när jag kryper omkring under taknocken iklädd snickarbyxor, munskydd, hörselskydd, keps och skyddsglasögon. Tur att Opeth och Rammstein håller igång mitt tempo. Mycket fin riva-tak-musik. Death metal, hell yeah. Ibland måste jag duscha och titta på Gilmore Girls för att få tillbaka lite kvinnlighet. Tigersågar och kofotar (kofötter?) i all ära, men inget går upp mot lite mascara och ett glas rött, det har jag alltid sagt.
Ikväll ska jag basta och jobba på att få min finska snäppet mer användbar. Man kommer inte långt med "Haista pikku hirvi" eller "Osta Lohen perse", även om jag så önskar.
Antagningsbeskeden från universitet och högskola har idag skickats ut och YES, inget fel där inte. Jag är antagen och kommer lämna de höga furorna, de rosa ängarna och den låga vegetationen därhän. Hej Skåne, nu är det vi två i fem år. Det kommer bli fint, vackert och oförglömligt.
Ta hand om er.
K
Stockholmsommar
Det stora ägget sveper sina röda mjuka väggar omkring mig. Det är en perfekt möbel att känna sig lite ynklig och ensam i. Vaknade i Leifs rum med en rejäl början till förkylning i morse och orkar nu inte röra på mig. Ni vet hur det är, det är en kraftansträngning som heter duga att kliva upp, krypa till duschen och fräscha upp sig. När man väl är ren börjar helvetet om, svetten kommer krypandes från mödan att torka håret, klä på sig och äta frukost. När man är klar att ge sig av är man igen så äcklig att man vill duscha igen, och så håller det på. Ond cirkel.
Hur som helst. Jag tänker inte låta detta vidriga tillstånd hindra mig från att träffa mina älskade och saknade vänner, Tove och Linda i Marabouparken. Innan dess; Sova.
Det er for VILDT
Solen sken. Sken i takt med våra gnistrande ögon i sommarnatten. Livets vatten porlade i alla hörn av Roskildes ängar, åkrar och fält. Musiken gungade våra vilda festivalhjärtan och rytmerna tog oss från allt vad vardagen heter med sina måsten och begränsningar.
Roskilde Festival 2011 – DET ER FOR VILDT.
Jag skulle inte kalla det ett äventyr. Men å andra sidan vet jag inte vad jag ska säga annars. Äventyr är nog det som ligger närmast. Närmast sanningen och närmast hjärtat. Det började hur som helst på lördagen, fem dagar med musik, sol, fest och många försök att uppskatta liggunderlaget i tältet. Roskilde festival Warm Up gjorde halva upplevelsen. På torsdagen öppnades portarna till festivalområdet och vi myste med öl, mat och musik. Columbianska rytmer blandades med Dub och hårdrock. Iron Maden, Magnetic Man, Kings of Leon, The Strokes, Lykke Li, PJ Harvey, Katey P och Kaizers Orchestra. Med flera. Det finns gränser för vad man kan och ska beskriva i text, jag är tämligen ingen trollkarl med orden. Men det var otroligt. Otroligt.
Som man säger; En bild på en nunna säger mer än tusen bilder på en häst. Det beskriver upplevelserna. Vi satsade på att vara lite för mycket av oss själva, och lyckades. Vi levde ett totalt festivalliv i Camp Kollektivet Knudan. Inget överdrivet duschande, för lite sömn och skavsår i öronen av det frekventa användandet av öronproppar. Vänner skapades mellan tältväggar och scendunkel.
Ack. Bring me some BASE.
See you Roskilde 2012.
(Då ska jag vinna nakenloppet)
K
