att snärja en jävul

Fy fasen. Nu närmar sig slutet med stormsteg. Varje dag går så fort så jag tappar andan, alla saker som ska göras blir gjorda, men inte längre med en sprudlande glädje. Men dagarna rusar fram, det gör dom. På grund av detta närmade slut känner jag ett ömsesidigt uppbrott mellan mig och arbetsplatsen. Jag vill inte vara där och det behöver inte mig längre. Jag borde kanske lägga om fokus, kasta jobbet ner i prioriteringsavgrunden med en sjujävla kraft och låta det ruttna. Att inte vara behövd är lite smått trist och jobbigt. Men det är onekligen lika trist och jobbigt som oundvikligt och självklart. Jag har ju valt att sluta, jag har själv satt mig i den här situationen, men det gör lika ont att de där viktiga samtalen går till någon annan än till mig och man känner sig mindre och mindre inkluderad.

Katten sitter i sitt hörn. Trots åtskilliga försök att få hennes uppmärksamhet lyckas jag inte. Det finns inget som kan störa sälen i sitt frekventa letande efter ny musik. Koncentrerat sitter hon med benen i kors och knappar på sin vita mac book. Jag är förbannat rastlös och kan inte komma på en enda vettig aktivitet för kvällen. Pj Harvey spelar den fantastiska "The Words That Maketh Murder" i mina hörlurar och tårna håller takten så gott dom kan. Regnet sköljer bort allt 17 maj's damm och norrmännen har hoppat ur sina folkdräkter i takt med att bakfyllan har lagt sig över landet. Kanske borde man ta tag i allt det där man funderat på att göra länge. Men jag kan inte förmå mig till att sortera garderoben eller rensa avloppet i duschen, vi ska ändå göra allt det där snart, när vi lämnar boet och redet för nya platser och nytt klädkaos. Klädkaoset tycks förfölja mig. Jag tränar istället på att skriva utan att se på tangentbordet. Det kunde gå snabbare, men samtidigt mycket sämre. Finns ingen anledning att träna på något så meningslöst, jag har ju behärskat tekniken ett tag och klarat mig bra med sudd-knappen (ja, så heter det) länge.

28 dagar. Körsbärssommaren är snart här, det kan man inte tro när regnet faller från öppen sky utanför fönstret. Smygrökaren har just traskat hem från festen och soffan är intagen, livet är lugnt och jag fortsätter att frustrerat kurera mig från slitenhet och förkylning. 28 dagar är det som är kvar av min vistelse i Oslo och jag tror med säkerhet att jag aldrig kommer bosätta mig här igen. Det känns lite konstigt och trist speciellt dagar som igår, när jag och Toby vandrade Thorvald Mayers gate upp och ner i solen och provsmakade oliver och löste korsord i parken. Oslo är fint. Bra.

Klockan är kvart i åtta. Jag insåg just att hela dagen har gått. Jag har legat i feberdrömmar mestadels av dagen, men har nu vaknat upp och uppskattat innebörden av att ha en fantastisk rumskamrat. Pizzabud, hell yeah. Känner att det är lite typiskt att jag alltid blir sjuk när jag är ledig. Trots att jag är ledig och dessutom sjuk ville M att jag skulle åka till jobbet. Brukar få dåligt samvete av att säga nej, men inte den här gången. Helvete heller, jag orkar ju knappt duscha. Nu ska jag se på alla disneyfilmer jag råkar ha på hårddisken, först ut Beauty and the Beast.