att snärja en jävul

Lägenheten ekar och luktar emormt mycket Ajax. Det kan inte vara bra för något, men att gå lös med rengöringssprayen på alla tillgängliga ytor kändes som den ensa vettiga lösningen just då. Hela dagen. Nu är det bara att vänta. Lugnet ligger stilla och porslinstigern ligger knäpptyst i sin blåa IKEA-kasse. Vattenlås har rensats, lister har torkats, elementen är dammvippade och fönstren är putsade. 

 

I morgon spänner vi armar och ben, laddar med kaffe och vatten. Bära lådor är kul. Det måste man intala sig i detta läge. Många trappor, ingen hiss är det som står framför oss. Men bitterheten är inte närvarande alls. Kanske är det Ajax-sprayen som gjort ett avtryck i hjärnan?

 

God natt Lund. Sista kvällen på Vildis. Det är bra, det spökar nämligen i mitt rum. 

 

Tillbaka i skolan. Tillbaka till oklarheten och kaoset. Vi gör abstrakta tolkningar av musik. Detta ska i tredje steget förvandlas till arkitektur, med, ja, lundensisk kontext. Jag vet inte vad jag sysslar med. Det gör ingenting. 

 

Måla akvarell på uteservering. Gå vilse. Dricka billig öl. Espresso. Skissboken. Bli kollektivhotade. Compact living. Sol. Svett. Mat. Fotsvett. Gatsten. Funkis. Bergsbana. Brända axlar. Klassisism. Värme. Anteckningar. 

 

...säger jag hejdå och tar bussen till Kroatien & Slovenien. Hej 22 grader varmt och akvarellblocket. 

 

Stina

Nu är det öppet! SVTs Öppna Arkiv. Vi kan sjunka nostalgiskt ner i sofforna och njuta av Ika i Rutan, Rederiet, Den Vita Stenen och Fem myror är fler än fyra elefanter. Detta har resulterat i ännu mindre essä-skrivning. Bra jobbat, Sveriges television, verkligen. Tack. 

Igår natt drömde jag att jag drack kaffe och kramades med Håkan Juholt. Inatt drömde jag att jag ägde ett bryggeri. Hur ska det här sluta?

 

 

Tänker såhär. Det är lika bra att använda alla informationskanaler man har om man vill sälja något. Och nu vill vi sälja supersoffan och klippis. 1000kr respektive 400kr. Billigt, billigt, köp köp.

 

 

 

 

Jag har tidigare aldrig förstått grejen med Danmark. Jag har insett att jag vandrat i blindo och har nu lärt mig att älska detta fantastiska land och folk (Ja, här raljerar vi med extremerna). Hur som haver. Danmark. De har ett par fantastiska filmer, De Grønne Slagtere & Adams Epler. De har trevliga ställen att dricka öl på, Mikkeller, som förövrigt har öppnat nytt på Nørrebro. De har ett fantastiskt språk, det kan förövrigt vara den största åsiktsändingen inom ämnet, som gör det mesta hysterisk bra. Danskan blir t o m bra på engelska, vilket vi får njuta av i filmen The Human Scale av Andreas Dalsgaard. Det leder mig in på arkitekturen och designens område. Ja, vad ska man säga, danskarna är fina. Dessutom har dom fisk, vilket ger mig jobb. Det är också en bra sak. 

 

 

Hej Gud. 

 

Jag har varit ganska snäll på senaste tiden. Kan jag få lite ambition och vilja att studera?

Behöver bara lite eftersom det bara är en liten essä om torg som ska skrivas. 

 

Tack på förhand, jag tycker om dig. 

 

K

Idag springer hönsen lösa i Lund. Jag planerar sommaren och läser arkitekturteori. Det är bäst att låtsas som om solen inte skiner om man vill få något gjort. Helgens tripp till Oslo gav mig ett fint avslut på allt som varit. Kanske slipper jag nu mardrömmar om distriktschefer och evalueringar. Det var kul att dricka rom och cola med Martin, dansa med Jo och spatsera hem med en bislett-kebab. Nu återgår jag till livet en vecka eller så. Sen bär det av till Kroatien och Slovenien. Nya äventyr. 

 

Sommaren är fortfarande oklar. Men som det ser ut nu är det dansk fisk och norrländsk stadsplanering som gäller. Vad gör man inte för att vidga sina vyer? Om någon vet någon som behöver en lägenhet i Malmö i sommar, säg till, jag har en som står tom. 

 

 

Så. Detta om detta. Tillbaka till Robert Bruegmann och The Causes of Sprawl. 

 

 

Hoppade på bussen till löpartajtsens land. Fötterna minns hur de hittar till Bogstadveien, Olaf Ryes Plass och Tilt. Bästa Räkan är på plats. Hon är lika fantastisk som vanligt. Ölen är lika dyr som jag minns den och den klassisitiska arkitekturen slående. Idag ligger molnen täta över Oslo. Rastlösheten ligger och gror efter baconfrukost och i väntan på att Martin ska göra sig redo för en dag i kaffets tecken. 

 

...desperat styra upp mitt liv. Detta genom att dricka massor av kaffe, skolka och skicka viktiga mail och ringa om möjligt ännu viktigare samtal. Men. Det är knepigt. Jobbintervjuer hit och dit, vad spelar det för roll? Jag behöver veta nu. Ringa samtal är också idiotiskt, eftersom folk inte svarar. Dumt det här. 

 

Men det är sol, och jag kan checka av diverse saker på att-göra-NU-listan. Så jag lutar mig tillbaka i soffan, läser om Kiruna stadsomvandling i senaste nummret av Arkitektur, och lyssnar på denna: 

 

 

Såg förövrigt Timbuktu och damn, ÅR 10, filmen alltså, på Doc Lounge igår. Den var fin. Svante är finast (skriver jag med risk för att låta som en kär tonåring). 

 

Imorgon drar jag till Oslo. Äventyr och eskapism. Here we go. 

 

 

Stina

Såhär med fötterna på soffbordet och solen i ögonen känns inte våren så avlägsen. Speciellt när jag tänker på gårdagen. Vi åkte till Skanör/Falsterbo och det var så varmt att jävulen själv skulle darra av vätskebrist. Vi gick på stranden, somnade nästan i solen och drack espresso på italienskt vis. Sen avslutade vi dagen hos J, med cerranoskinka och melon. 

 

Ikväll väntar Doc Lounge på Mejeriet med D och leopardsälen. 

 

 

Kos dere!