att snärja en jävul

Det är bestämt, chefen har talat och slagit hammaren i bordet. Jag får packa min väska, jag får lämna landet. Det handlar om fyra hela dagar i svearike och hemstaden Sollefteå. Vad jag nu ska göra där vet jag inte helt. Men lillebror är på plats och det är anledning nog. Helgen efter ska jag rymma med leopardsälen till Stockholm, syster och Kaizers Orchestra på Debaser. Fint. Men jag antar att ledigheten kommer jaga mig tills lungorna är på bristningsgränsen, tids nog kommer den ikapp och biter mig i rumpan. Jag kommer få jobba arslet av mig för de här dagarna. Det är nästan så att det inte är värt det. Nästan. Tänk att man aldrig ska få något utan att man måste ge halva själen för det. Åk du, men ha jävligt dåligt samvete. Nej, så farligt är det inte. Jag tror det sitter mest i mig, det där dumma. Man måste passa sig för vad man skriver på internet har jag lärt mig, någon kan ta det personligt och bli ledsen. Men jag är inte så elak egentligen och menar egentligen ingenting ont, fast frustation och ilska kan komma ut och fram när man minst anar det. Gösses.

K