att snärja en jävul

Efter dagens redovisning känner jag att jag måste ifrågasätta min intelligens och min överlevnadsinstinkt. Redovisningen började rätt bra, var ändå ganska nöjd med det jag gjort och det jag skrivit. Presentationen var okej-snygg. Visst hade min granskning av Törnrosen Tower (pågående projekt i Malmö) sina uppenbara brister, visst hade jag kunnat jobba många fler timmar med uppgiften och självfallet var det inte på en nivå som jag var stolt över. Men mina tankar gick till alla andra saker jag gjort i skolan och tyckte att den här gången behöver jag inte vara perfekt.

Hur som haver, kritiken kom, inte så farlig som jag stålsatt mig för, men jag kände att det var ju lagom kul att stå och presentera något som jag uppenbarligen inte var nöjd med eller stolt över. Helt plötsligt hör jag mig själv insistera på att få komplettera uppgiften, göra om och rätt. Va? Jaha.

Skeptiska miner från lärare och ännu mer skeptiska miner från medstudenter. Min lilla hjärna hänger inte rikigt med och jag ångrar mig så fort jag förstått vad jag sa. Göra om? Göra rätt? Komplettera?

Så här är vi nu. Jag har självmant bett att få göra om en uppgift i skolan. Jag har aldrig behövt komplettera något, har inga resttentor och inga ritningar som behöver göras om. Så hade jag tänkt fortsätta hela utbildningen. Kanske hade det också fortsatt så om jag inte vore så dum i huvudet. Det som skulle vara en pluggfri helg, ett fridfullt påsklov har nu fallit offer för kompletteringshelvetet. Frivilligt. Vad är nästa steg? Kasta mig med huvudet först ner i skärselden eller strategiskt placera en sten i skon, precis vid hälen, till nästa joggingtur?

K