att snärja en jävul

Mötte upp Lukas utanför den röda tegelbygganden som kallas arkitektskolan. Vi gick in i de ekande, tomma, lokalerna. Det är ingen här konstaterades. Nollorna beter sig utanför, sådär som bara färska studenter kan bete sig. Vi gick upp till plan tre. Plan tre. Detta ouppnåeliga våningsplan dit bara de som är duktiga treor får komma. Vi klassas nu som treor. Snart. Det är märkligt. Korridorerna och ateljeerna som vanligtsvis är fulla av kreativitet, människor och liv är nu sjukligt, nästan imponerande, barsmakade. Jag valde en plats i ett hörn, slog mig ner med min dator och mitt kaffe. Musik. Thåström. Nu har jag en och en halv timme innan jag ska presentera det projekt jag knåpat ihop i dagarna tre och jag är klar. Detta har inte hänt sen det första projekt jag ritade i ettan, att jag sitter och är klar innan presentation. Nu får vi inte glömma att jag faktiskt inte borde vara här alls, och skulle inte suttit här om jag inte varit lat i våras. 

 

Med det sagt, vill jag bara säga, fuck skagen. 

 

Stina