att snärja en jävul

Jag fann mig själv ifärd med att iaktta våran konversation lite snett från ovan. Där sitter vi. Det jag trodde var ett samtal gestaltades mer som en monolog från ena hållet och en blyg tystnad från det andra. Jag kände inte igen mig först. Vem är hon? Vad gör hon där och varför luktar det (förutom öl, mat på planka och parfym) verbal prestationsångest och panik i hela rummet? En enkel fråga slängs ut. Tystnad. Mer panik. Värme. Tiden går. Ett svar borde vara på sin plats. Mer tystnad lägger sig. Jag blir stressad av att se på hon som är jag. Ännu mer tystnad kommer och får sällskap av ett nervöst skratt, sekunden efter fortsätter monologen från det vanliga hållet. Det är lika synd som irriterande.

 

När blev jag så blygt hanikappad i ett socialt sammanhang? Det var inte så det skulle vara, jag är inte hon. Men så blev det. Och jag ber en liten, snabb ilsken, bön för att det var ett sådant berömt undantag som bekräftar någon typ av regel. Bah. Ibland vill man bara visa sig från sin bättre sida, och precis då. Precis då, går det inte. Inget konstigt med det. 

 

 

/

Grumpy Cat.