Vernissage på Rönnqvist & Rönnqvist. Lars Vilks. Imponerad av färgerna och tekniken. Det provokativa budskapet bekommer mig inte, men kan starta intressanta diskussioner om man är på det humöret. Men konsten är fantastisk och jag skulle inte ha något emot att ha en eller två hemma. Så.
Dagens samtal kom istället att handla om feminism. Manligt och kvinnligt. Könsroller. Såntdärnivet. Jag ska inte säga något mer om det, men hade jag behövt dela samma sällskap över en kaffe till hade jag slagit min vän hårt i huvudet med kaffekoppen. Gärna då med skållhett innehåll.
Här sitter man med fötterna på vardagsrumsbordet, med kaffet på ett irriterande avstånd (man ser ugglekoppen, men når den inte utan ansträngning). Fick nöjet av att vakna till Whatsapp och ett par meddelanden från Surken för någon timme sedan och sitter nu nöjd som en katt med frukost i magen och en hel dag framför mig. Allt hade varit frid och fröjd i hjärta och själ om det inte vore för facebook. Ja. Visst kan man låta bli att knappa sig in på drottningen av sociala medier, men nu är det inte så min hjärna fungerar. Knapp knapp.
Så.
In på Facebook -- logga in -- nya meddelanden (bla bla bla) -- Scrollar i Newsfeed --- AAAAWWWHHHH. Där är det. Vad fan är det som händer? Den ena gifter sig med den andra. Och det är okej, det måste det få vara, men alltså, måste jag vara med? Söta barn. Söta nakna barn i badbalja. PÅ FACEBOOK?! Förälskelser. Romantiska weekends och solsemestrar. Ringar i motljus. "nu är det en vecka sen mitt hjärta..." "Jag är den lyckligaste människan på jorden.." "Ännu en dag i solen med <3"
Idag har jag målat lister och dörrar. Sen tog färgen slut. I väntan på att mer färg införskaffas tänkte jag bara börja nästa projekt, bara lite. Dra bort en tapetbård. Så. Sen släppte jag all tankeverksamhet och då hände detta.
Projektet har gått från ommålning till bredspackling, slipning och målning. I rundade hörn, jättehögt upp. Rastlösheten är som bortblåst. Jag har slipdamm och färgflagor överallt.
Solen skiner. Tillbaka i Malmö ligger livet stilla. Man vet inte om man bara är rastlös eller om man håller på att gå sönder av uttråkning. Det är inte så. Jag har massvis med saker att göra. Men jag väljer att inte göra dom. Jag gör istället annat. Spelar tv-spel. Målar om alla dörrarna i lägenheten. Dricker kaffe och fernet (ej i kombination). Badar naken och sover på en strand. Går på museum. River upp plastmattan i köket. Limmar tillbaka platsmattan klockan tre på natten. Dricker vin och spelar Left 4 Dead. Saknar att ha ett jobb. Köper klänning. Solar i jesusparken. Tar hand om nästan tappade kontakter och drömmer om en rostig bil.
Så. Egentligen vill jag bara mysa. Bedriva 95% kroppskontakt och doppa fötterna i valfritt kallt vatten. Jag vill absolut inte höra "Du har åldrats väl" (Kom igen! Jag är bara 25) och "Om du börjar gymma med mig kommer du bli ännu snyggare" (ehh, va? Sa du just det där och vad fan vill du att jag ska svara?). Idioter hittar man överallt, även i Sveriges tredje största stad som jag annars höjer till skyarna.
Saknar dock inte den här vyn.. även fast jag saknar den blåa hatten i papper.
Och nu. Nu har planeringspaniken över sommaren kommit. Hur ska man prioritera? Hur många timmar på tåg ska man spendera? Vilka ska hälsas på? Jag vet inte. Även fast ett: "I miss you like fucking crazy" får mig att vilja hoppa på ett flyg så kommer jag inte göra det, av självklara anledningar.
Det här saknar jag dock. Inget konstigt alls med det.
Snart ska mina fötter trampa på tornedalens röda jord och på Padjalas steniga stränder. Om jag måste önska mig något i födelsedagspresent är det rutin och struktur. Kanske också lite beslutsfattningsförmåga. Snart 26. Oh, It's gonna be good.
Vad gör man i Skagen när man inte jobbar? Man kan cykla. Det är ett sätt att fördriva tiden. Man kan cykla de två milen till AALBÆK (Check) eller till Gamle Skääägen och äta kanelbulle (Check), man kan titta på den vita stranden och få fästingar (check). Eller kan man som nu, sitta på Jacobs och utnyttja deras Wifi och dricka massor av kaffe. Mannen som serverar börjar se lite butter ut, men jag satsar på att le mycket och locka till mig en fri påfyllning till. Annars. Ja. Vad ska man säga. Inget.
Lägesuppdatering:
Det sitter en man bredvid mig. Han är från Storbritannien, antagligen England. Kan har de snabbast solglasögonen jag någonsin sett och polotröja fast solen skiner så jag svettas i min blåa klänning. Han beställer en cappuccino och drar fram sin läsplatta.
Arkitekturen i Skagen är konstig. Eklektisk och slumpmässig. Här blandar vi tysk medeltid med funkis, nyklassisism med tegelromatik, hur som helst, hej vilt. Det är kul och man känner sig som en statist i en sommaridyll med mord. Nivet.
Några bord bort sitter fyra svenska pensionärer och bråkar om vem som ska få betala. Högt argumenterar dom redan innan de har beställt. Sen beställer de tre kaffe och försår inte danska. Det är roande, och bara att jag tycker det är ett bevis på att min rastlöshet har nått nya nivåer.
Det är den 4 juni. 20 dagar kvar i Skagen. Så. Ja.
Man kan tro att man pysslar med kart-skapande till ett valfritt springa-sikta-skjuta-spel. Det gör jag inte, även fast det i dagen läge hade känts både bättre och roligare. Nejdå. Här ritas arkitektur. Eller det är snarare vad som borde hända. Bah.
Men man kan väl få vara nöjd ändå, tänker jag. Jag har iaf byggt en modell av 200 tandpetare.
Den heliga anden ligger och vibrerar i luften medan jag sitter på ett tåg mot Stockholm. Anledningen till resan är lika briljant som simpel. Det är bröllop, det är kärlek och det är fest. Klänningen är packad och solen skiner. Ja, solen skiner som den aldrig gjort annat, den har gått bananas på planeten Tellus och detta tåg, detta förbannade tåg, saknar allt som ens kan liknas vid ventilation. Inga fiska fläktar, inget syre och många timmar kvar till slutdestinationen. Herregud (!) - svetten rinner, pannan och hårfästet tror att de är i ett sydafrikanskt växthus, fötterna dör i tunna strumpbyxor, och vi ska inte ens prata om flod-helvetet som rinner strax söder om nyckelbenen.
Här sitter jag alltså och dör en smula när den snälla konduktören berättar ännu en gång att vi stannar för tågmöte eller signalfel. I Nässjö, Osby, Alvesta har vi hittills stoppat upp lite för att njuta av den svenska försommaren. Sen. När jag trodde att situationen var så överjävlig att det inte blir värre, varmare, blötare, så stänger (STÄNGER!) en underbar medpassagerare fönstret. Ja, tydligen så drog det lite på honom. Stackaren. Svärorden och ilskan bubblar, jag tror den heliga anden glömt mig, skickat värmedjävulen på mig och sitter nu på sin höga häst och hånler. Floden fortsätter rinna, oj vad den rinner. Den återupptäckta Bright Eyes sjunger Another Travelin' Song och jag känner mig aningen provocerad av den lätt-glättinga rocken.
Jag känner mig i skrivande stund ganska svensk. Här har man, i några månaders tid, varit övertrött på den skånska vintern, längtat efter sommarens underbarhet och de varma kvällarnas fördelar, men nu; Nu ska det gnällas, oj oj oj vad det ska gnällas. Gnäll, gnäll, gnäll. Uppenbarligen. Men det är nog bara jag och min säl-liknande kropp som gör det. I övrigt svämmar internet över av romantiska bilder i motljus, foton från de där minnesvärda grillkvällarna och hipster-redigerade snapshots på hårt inzoomade magnolior. Man kan nästan känna doft av mellanöl och fotsvett från valfri överexponerad stadspark. Inte bitter. Längtar till Pajala nu, där finns inga knoppar på träden och isproppen skapar översvämning söder om Hiirenkangas.
Det var det. Slutreftekterat. Trevlig helg. Njut av solen, ja gör det.
Han sa, du ser ut som en tjej med kamera. Jag sa, om du fick byta ut dina fötter mot fötter från ett valfritt djur, vilka djurfötter skulle du välja? Han svarade, människofötter är bäst anpassade för människoben. Jag sa inget mer, vi drack kaffe och kisade mot solen.
Solen har mycket riktigt skinit sedan jag flyttade till Malmö. Vår innergård är full av blommor och små fågelbad i betong (nivet, sådana som man gör själv efter en 10-stegs-lathund från valfri hemmafixtidning). Någon har gått lös med rabarberblad och betong-smet uppenbarligen. Det finns en hund också. Knut heter den och ser ut som en blandning av en terrier och ett får. Med lockig vit svintopäls hoppar den jämnfota (ja, jämnfota) över gräsmattan. Det är fint och otroligt romantiskt tycker jag, men jag vet inte om någon håller med mig. Knut påminner mig om Rundhunden och den Bottenlösa dammen, en barnbok som lästes för mig runt år 1990. Rundhunden hade en kompis, med gula skor, som liknar Knut något så in i norden. Hur som haver.
I och med Malmö-flytten har nya bekantskaper lagts till listan. Det är mycket angenämt. Sa jag att det är sol och att dammen i Pildammsparken glimmar som guld och ädla diamanter? Ha! Nu ska jag bli lite bitter, det tycker jag är på sin plats så här mitt i allt blommigt och alla förbannat trevliga saker. Såhär ligger det till. Jag är en aning trött på skolan. Det är som att mysigheternas demoner tagit över och preparerar min hjärna med idéer om bullbak och tapetsering. Demonerna vill inte bota min arkitekturångest och de hånler åt mig när jag sitter vid ritbordet och försöker vara duktig. De sprider sin hallongrottsdoftande dynga över allt jag producerar och ingenting blir gjort.
Snart är det i alla fall helg, det är ju nästan tisdag, som T skulle sagt. Men nu är det också sant. Det är nämligen kristihimmelsfärd på torsdag och då är man ledig. Ja, faktiskt. Våren susar förbi och blir till sommar innan demonerna hunnit pysa in vaniljdoft i mitt sovrum lagom tills att det är dags att gå upp.
I morgon väntar arkitekturteoretiskt seminarie och delgenomgång i projekt. Dödens dag, djävulens timmar. I helgen drar jag och D till Klippan och tittar på glada kor. Pannkakspicknick är bra. Kor också. Jag gillar saker med horn.
Lägenheten ekar och luktar emormt mycket Ajax. Det kan inte vara bra för något, men att gå lös med rengöringssprayen på alla tillgängliga ytor kändes som den ensa vettiga lösningen just då. Hela dagen. Nu är det bara att vänta. Lugnet ligger stilla och porslinstigern ligger knäpptyst i sin blåa IKEA-kasse. Vattenlås har rensats, lister har torkats, elementen är dammvippade och fönstren är putsade.
I morgon spänner vi armar och ben, laddar med kaffe och vatten. Bära lådor är kul. Det måste man intala sig i detta läge. Många trappor, ingen hiss är det som står framför oss. Men bitterheten är inte närvarande alls. Kanske är det Ajax-sprayen som gjort ett avtryck i hjärnan?
God natt Lund. Sista kvällen på Vildis. Det är bra, det spökar nämligen i mitt rum.
