att snärja en jävul

Svetten pärlar sig i pannan, axelbanden från ryggsäcken trycker sig längre och längre in i huden och benen känns tunga. Upp för trappan, skorna fastnar i någon klibbig vätska som spillts över stegen. Nyckeln i låset, vrid, andra hållet kanske, vrid. Dörren glider upp, och ett golv fullt av skor möter oss i vårt nya hem. Vi befriar oss från våra bördor och ser oss omkring, ingen är hemma. Reklamaffischer sträcker sig ut över väggarna, kläder, flaskor, glas, skor, skor, skor. Barstolar runt köksön i det kombinerade kök-hall-vardagsrummet, tre och en halv meter i takhöjd, en mjuk soffa och en tjocktv. Mer skor. frostade köksluckor av glas, espressomaskin och blanka svarta bänkskivor under all disk. Några robotar i plast, en kastrull och lite blandade kryddor ligger och myser tillsammans på soffbordet. Tvätt torkas och en fluga festar på brödsmulor. Det är som hemma, fast annorlunda. Vi sträcker på oss och letar oss fråm till vårt rum.   

Det är litet, snabb uppskattning: 8kvm, och det är fullt av saker. Fullt. Kläder, snus och väskor om vartannat. Men vem är jag att dömma? Vilka är vi att klaga? Så vi städar istället. Med påklistrade leenden och sopen i högsta hugg. Det blir fint. Vi förvandlade helvetet till himmelen med dubbelsäng. Dubbelsäng och fransk balkong. Det är mysigt. Det luktar vanilj. Hemma.