att snärja en jävul

Idag är det Lördag, jag låter fötterna vila på bordet och låter Robert Plant ta över snacket. Ibland är det knepigt att formulera sig, som nu. En veckas innehåll ska sorteras i hjärnan och någon trevlig detalj ska vinna i kriget om uppmärksamheten och bli huvudämne för blogginlägget.

Hur som haver. Simon och Ivan från fd. Torshovskollektivet har lämnat oss ensamma i det kristallklara, men jävligt kalla, Oslo. Vi saknar dem redan och nya vänner ska inskaffas. Men vi firade av dem två rejäla gånger, som brukligt. En annan trevlig sak att ta upp såhär års är advent. Jag HAR köpt en adventsljusstake. Mamma överglänste den senare och fick den att se ut som ett... getkadaver, när hon visade upp sitt pyntade hus via skype tidigare. Jag försöker glömma och gå vidare. Man borde ta tag i den där pepparkakshustävlingen förresten. Den har otroligt nog lurats sig neråt i prioriteringsstegen. Jobbet tog chansen och var inte sen att klättra förbi och balanserar nu på översta pinnen. Vart man hamnar sen, när man klättrat upp, det får vi inte veta. Även om vi går till kyrkan och ber lite extra imorgon.

Klockan är sisådär halv nio, rävarna skriker i skogen efter lite mossa att värma tassarna med och Led Zeppelin spelar vidare som om inget hade hänt. Jag kokar en kopp te och följer deras exempel. Inte rävarnas alltså.

Med värme

Vi firar Sillens födelse med Sangria och utgång.

---

Rastlös. Fredag. Inte okej. Händelserik dag för övrigt. Möte med delar av det fantastiska jobbteam jag har för stunden. Mötet resulterade dock i ett svårt beslut vilket jag funderat över resten av dagen. När jag blev trött på att fundera har jag gjort det mesta för att inte tänka på saken, färgat håret, målat och lagat mat(!). Nu måste jag dra ut på kvällen och finna en till nattlång aktivitet som distraherar min hjärna. Dans vore bra. Eller i alla fall lite rock n roll.

Förkylningetiderna är åter här. Vaknade med feber, förkylningssymptomen hade hopat sig efter nattens oroliga sömn. Våran räddaren-i-nöden-låda "DIE TURKOSE KORS" fick känna sig behövd, och där under diarépiller, bandage, kondomer och nagellack låg det en bunt nödvändigheter. C vitamin, strepsils, paracet och en snusdosa. Så kan det gå. Jag gillar däremot att min kropp är inriktad på karriären och väljer så snällt att bara vara sjuk på mina lediga dagar.

Silver påminnde mig för ett par dagar sen om det kära Progg/folkrocks-bandet Euskefeurat. De har varit lite bortglömda på senare tid. För lite vindrickande med syrran skulle jag tro ligger bakom det.

---

Förkylningen är väck. Med dess försvinnande uppenbarade sig en kär och saknad vän, träningslusten. Denna vän behöver mycket omsorg och tid för att stanna, så med det i bakhuvudet joggade jag upp till gymmet efter jobbet. Ack ack ack vad segt det gick på löpbandet, så nu är vinterns första mål satt och en PT-timme inbokad. Här kommer det: Den 2 december skall jag springa 1mil på 60min. För en otränad kropp som min känns det som ett lagom högt mål, men vad vet jag om löpmål? Nada. Hur går det nu? Förbannat, pinsamt och dåligt helt enkelt. Efter förkylning och diverse livsnjuterier är jag död efter 35min löpning och kommer då ca 6km. Huvva.

Så nu när målet är publicerat här och en personlig tränare är inkopplad är det bara att gilla läget och klara det galant. Ibland får man skrika på sina ben; "Kom igen gubbar, 0-0, tänk 0-0", men inte så högt, hur skulle folk reagera på det liksom? Hur som haver. Klarar jag det målet så är jag även redo för vinterns skidsäsong, mm, härligt. Man borde flytta till fjällen, ta snowboard, längdskidor, kaffetermos och solglasögonen med sig och dra bara. After ski på min ära!

K