att snärja en jävul

Idag lyser solen med sin frånvaro. Idag sov jag till 12.20 utan att ens vakna för att sedan somna om igen, det är något som inte hänt på mycket länge. Kanske är jag fortfarande besatt av förkylningsjävulen. Kanske.
Morgonkaffet är i alla fall intaget, om det nu kallas morgonkaffe kl. 14.10. Det tror jag inte.

Min hjärna känns tom. Det är inte helt okej och jag ser ingen utväg just nu. Kanske är det ett oinspirerade jobb eller en rastlös vardag som ligger bakom det, eller ännu hellre en oviss framtid. Antagligen en kombination av det hela. Dags att ta itu med lite planer och se till att de små trådarna i hjärnan börjar koppla ihop sig igen. Risken för att stanna på 0 är oroväckande och mycket skrämmande. Imorgon är det måndag, ett ypperligt tillfälle att tänka om och göra rätt.

I mina gamla studentkretsar ligger energin och dallrar nu. Illaluktande overaller slåss om uppmärksamheten tillsammans med hemmalagat vin. Jag saknar enkelheten och entusiasmen och hoppas jag får bli student snart igen. Dock vet jag att det aldrig blir samma sak andra gången. Det får helt enkelt bli annorlunda och bättre.

Snart är det dags att hoppa i skorna och ta sig till jobbet och alla bakfulla, godissugna damer på Frogner. jag har längtat mer till andra ställen. Men vad ska man göra? Nicka och le, bita ihop och ta ett djupt andetag. Jag är ju hemma igen vid midnatt.


(Oj, bitterheten bara sprudlar i detta inlägg, döm mig inte.)      

K