att snärja en jävul

Jag är en dödssyndare. Det är lika bra att erkänna. Jag tror att man som människa har anlag för lite av alla dödssynder. De som säger att de aldrig varit avundsjuka eller haft en släng av hybris, dom ljuger. Jag har blivit ett stort fan av Sissela Kyle och hennes program om de sju dödssynderna. Hon är fantastisk! Nästan lika fantastisk som Fredrik Skavlan, som fortfarande är en av de sexigaste männen på jorden.

Idag har jag bakat frukostbullar i muffinsformar, jag är bäst på att laga frukostbullar. Och med det har jag genast utövat två dödssynder till. Hybris (högmod) och Frosseri. Jag lever fortfarande. Heter det dödssynd för att man borde ha dödsstraff om man ägnar sig åt dem, eller dör man helt enkelt av att känna dessa känslor?

Ibland funderar jag på att söka jobb, studera ordentligt i mina konstböcker. Ibland. Det går över. Kan det vara en släng av likgiltighet som hindrar mig? (nej, fan, jag bryr mig inte) Eller är det högmodet? (Jag som är så fantastisk behöver väl inte söka jobb?)

I alla fall så är nog Jesus Christ Superstar det bästa som skrivits. Mer rockopera!