att snärja en jävul

Gårdagen gick i solens tecken. Jag vaknade tidigt, frukosten blev serverad och satte därmed ribban för dagen. Snön knarrade under fötterna när jag vandrade iväg med en kaffe i handen. Fick senare sällskap av Alexander på People & Coffee. Drack av bara farten mer av tidigare nämnd dryck. Efter diverse trött prat om jobb, kom vi på den fina idén att gå på spontanteater. Men gud förbannat, ingen matiné gick och vi började sakteligen tappa hoppet när damen bakom luckan i nationaltheatrets entré gav oss en lysande idé. Två timmar före föreställning säljs biljetterna ut för halva priset. "Å ja, det er mange billetter igjen til kveldens forestilling". Ah lycka. Danke Bitte.

Ridån gick upp klockan 20.00 för föreställningen Traer som Faller. Stycket gör mig fortfarande förvirrad och förvånad. Ja rent ut sagt galen. Skådespeleriet gick långt utanför ramarna och det härjades hej vilt både på scenen och bland publiken. Rekvisitan välte och en man rökte som en borstbindare i ett hörn av scenen. Vi kastades fram och tillbaka mellan ett sceniskt genrep, humoristiska ögonblick och allvarliga stunder. Regissören hoppade fram och tillbaka mellan scenen och sin plats bland publiken. Jag vet vaken ut eller in. Regissören är huvudpersonen i skådespelet, han är också den som skrivit pjäsen utifrån en verklig händelse, och han regisserar personen som spelar honom i pjäsen. Löven faller, regnet dito, lampor slås på och av och den uppklädda publiken (säkerligen med flotta lägenheter på Frogner) skrattar åt de dåliga borliga skämten och jag mår bitvis illa.

Pjäsen gör narr av finkulturen och åt skådespeleriets högmod, de njuter säkert i fulla drag av att skryta med sin självdistans. Publiken gör detsamma. Jag ägnar mig åt att granska scenografi och ljussättning.

K