att snärja en jävul -

Tack och adjö.

Fy fasen. Nu närmar sig slutet med stormsteg. Varje dag går så fort så jag tappar andan, alla saker som ska göras blir gjorda, men inte längre med en sprudlande glädje. Men dagarna rusar fram, det gör dom. På grund av detta närmade slut känner jag ett ömsesidigt uppbrott mellan mig och arbetsplatsen. Jag vill inte vara där och det behöver inte mig längre. Jag borde kanske lägga om fokus, kasta jobbet ner i prioriteringsavgrunden med en sjujävla kraft och låta det ruttna. Att inte vara behövd är lite smått trist och jobbigt. Men det är onekligen lika trist och jobbigt som oundvikligt och självklart. Jag har ju valt att sluta, jag har själv satt mig i den här situationen, men det gör lika ont att de där viktiga samtalen går till någon annan än till mig och man känner sig mindre och mindre inkluderad.

Men på grund av att denna uppenbara Tisdagsdepression nu finns i mitt liv har jag kokat en fet kanna kaffe och har nu börjat arbetet med att tömma den. Det känns bra. Kaffe är gott.

2011-05-24 @ 13:47:23 Allmänt Permalink

Kommentarer

Postat av: Stora L

Mitt hjärta, jag vet precis hur du känner. Jag fasade ju ut mig själv från arbetsplatsen och gick sen där i två veckor till, som ett stadium av ingenting. När inget var bestämt och allt var ovisst. Det var galet. Jag kände mig inte "hemma" utan bara som en gäst. Nu när jag vet att jag ska vara kvar till sista augusti har jag tagit tillbaka blommorna till fönstret och börjat använda orden "oss" istället för "ni" om saker som skull göras.

Det är viktigt att känna sig behövd. Men ännu viktigare att känna sig rätt. Om man inte är på en plats där man vill vara tills man där är man inte rätt. Jag är inte rätt. Jag är bara tillfälligt här. Jag kommer hitta rätt sen. Och det kommer du också.

Drick ditt kaffe och se jobbet som en tillfällig plats du spenderar tid på och som du snart kan skita i helt.

2011-05-25 @ 12:40:20
URL: http://lillasvartaboken.blogg.se/

Trackback