att snärja en jävul

Det har varit sol hela natten. Det är så ljust så att det sticker i ögonen. Det har varit vackert också, i höjd med Ånge hade himlen färgfest, rosa, gult, rött, orange och blått. Ni vet hur det är, hela kroppen värker av trötthet och hjärnan är grumlig av vätskebrist och tågskakningar, men man kan inte låta bli att lyfta på ögonmasken (Blå, Sas-modell, gummibandet slappt) och kika ut genom fönstret.

Nu. Mellan Överkalix och Pajala har solen gömt sig bakom sega vår-moln. Det regnar och regnar. Jag har sett två filmer på väg upp. Två filmer inte värda att se alls. Knappt värda att nämna faktiskt, men jag gör det ändå. 1. Jack and Jill. 2. Wallander - Steget efter.

Bitterhet- över.

När jag åkte sträckan Luleå-Pajala sist var det mörkt, det var så in i helvete mörkt. Hela resan och en månad framåt. Ingen sol. Nu är det som om hela Norrbotten fått frispel, det växer så det knakar, allt badar i ljus och ingen kan få nog. Det knarkas D-vitaminer så hårt att man skulle vilja tvångsvårda hela jävla Nordkalotten. Til och med renarna har funnit sin naturliga livsstil och slutar irra på vägarna. Dom käkar lav nått så jävulskt så här års.

Jag kan inte få nog av att titta på myrarna, bergen och skogarna. Än så länge lever jag i den verklighet jag romantiserat, det kommer nog gå över. Gå över när jag upptäcker hur mycket jag kommer sakna alla. Kom hit i augusti - då är myggen mätta och Kebnekajse vackert.