Så här kan man inte jobba

Nej. Det här går inte. Jag sitter i timmar och tittar på bilder från Kebnekajsemassivet, surfar på fällknivar och kompasser. Kollar på kartan och jämför vandringsleder. Jag är kär i mina vandringskängor och vill sova i dom på natten, fast jag vet att det är en idiotisk tanke och det påminner mig om den gammla visan:
 

Någon gång ska jag ut och gå, 
i mina nya stövlar.

Någon gång så ska det bli vår, 
då får man gå i stövlar.

Tur att de bara pussa och släckte, 
tur att de bara trodde jag sov.

Tur att de inte lyfte på täcket,
och såg att jag låg med stövlarna på.


Hur som haver. Läget är ohållbart. Jag har nämligen gjort något så förbenat dumt att istället för att leverera två bilder som kompletteing för ett projekt i våras, börjat rita om hela projektet från noll. Det innebär att det inte bara är två beskrivande bilder som ska göras, utan också planer och sektioner, fasader och diagram. Inspirationskollage och texter. Nya motiveringat till beslut, nya estetiska ställningstaganden, nya idéer och nya konstruktioner. Nya modeller ska byggas och en helt ny presentation ska bli till. 

 

Jag är glad över motivationen och dess tillbakahittande i min hjärna, men jag är mindre glad över den nyanlända tidsbristen. Jag vill ju mest sitta vid havet, gå in kängorna, dricka kaffe och läsa Agatha Christie. 

 

Istället lyssnar jag på Lars Winnerbäcks nysläppta singel Utkast till ett Brev på Youtube och drömmer om frystorkad lasange. 

 

 

 

K

 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0